Låt kärleken besvaras
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den socialdemokratiska partikongressen ställde sig bakom denna ambition och uttalade att ett stort steg mot detta måste tas vid nästa val. Detta är verkligen ett steg framåt och kan göra att ungdomsfrågorna kommer i fokus på ett helt annat sätt än de gör i dag. Det behövs verkligen.
Som det är i dag har dessa frågor ofta förpassats till politikens periferi och blivit till marginalfrågor som hamnat i skuggan av andra frågor.
Jytte Guteland, SSU:s ordförande, har under de senaste veckorna ofta återkommit till den vänstervåg bland ungdomar som nu sveper över landet. Vid en partisympatiundersökning som presenterades under hösten svarade 43 procent att de kan tänka sig att rösta socialdemokratiskt, medan endast cirka en fjärdedel av väljarna kan tänka sig att rösta på något av allianspartierna.
Sådana siffror har vi inte sett sedan 68-vågen och detta är ett gott tecken. Minst sagt!
Men Jytte Guteland har också pekat på den andra sidan av myntet. Kärleken måste besvaras. Ungdomar måste få känna att de tas på allvar och att de betyder något. De måste ges plats i det politiska samtalet och i de politiska finrummen. Partikongressens beslut är ett viktigt första steg.
Men ungefär som i lönerörelsen så är det ju lokalt som det måste hända något. Det är inte centrala påbud som löser problemen. Det är ute i S-föreningarna, arbetarekommunerna och i partidistrikten som detta måste förverkligas.
Ytterst är det medlemmarna och deras nomineringar som i grunden avgör hur listorna kommer att se ut, men ett särskilt ansvar måste läggas på valberedningarna. De måste våga visa vägen, och kanske även aktivt söka yngre partimedlemmar som är beredda att ta på sig förtroendeuppdrag så att vi kan komma närmare den ambitionsnivå som kongressen nu satt upp.
Det absolut värsta som kan hända är att valberedningarnas ledamöter bara rycker på axlarna om det saknas yngre människor i tillräcklig grad när nomineringarna kommit in. Gillar man i så fall läget blir signalen till ungdomsgrupperna tydlig. Vi skiter i problemet. Eller ännu värre om man inte inser att man har problem.
Personligen så har jag gott hopp inför nomineringarna till kommunfullmäktigelistorna. Där kommer man att ta emot ungdomarna med öppna armar, och det kommer nog att finnas intresserade personer också.
Men landstingslistan... Där brukar ungdomar också tas emot med jubel, men nästan ingen ställer upp. Och när det gäller riksdagslistan har ju kattrakandet redan börjat bland alla 40-plussare. Där är det nog nålsögat som gäller.
Om vi ska våga vara ärliga. Men det blir intressant att se om kongressens fina mål bara var en läpparnas bekännelse när det kommer till skarpt läge här framöver.