I Sverigedemokraternas allra första principprogram från 1989 kan man läsa följande: ”Sverigedemokraterna är en demokratisk nationell rörelse som inte vänder sig till någon speciell grupp eller klass i samhället, utan till hela svenska folket.” Längre fram i samma stycke står det: ”Sverigedemokraterna företräder med sin demokratiska nationalism en ny inriktning i svensk politik som inte kan placeras på den traditionella höger-vänsterskalan.”
I dessa rader finns några av kärnvärdena i den sverigedemokratiska ideologin som är väl värda att notera. Man vänder sig inte till någon särskild klass. Detta kan endast förstås som att SD förnekar motsättningarna mellan olika klasser som en av konfliktlinjerna i vårt land. Detta får som naturlig följd att man inte vill placera sig på höger-vänsterskalan eftersom denna uppdelning tar sin grund i konflikten mellan klasserna.
I det senaste partiprogrammet kan man läsa att SD definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur. Nuvarande partisekreteraren Björn Söder förklarade i sitt tal på första maj i Perstorp år 2004 vad Sverigedemokraternas syn på nationen och vilka konfliktlinjer som existerar innebär mer konkret. Han sade: ”I kraft av vårt gemensamma öde, vår gemensamma forntid och vår gemensamma framtid vill jag mana till nationell enighet och solidaritet. I stället för klasshat vill jag mana till klassförbrödring, i stället för könskamp vill jag mana till kärlek mellan män och kvinnor, i stället för mångkultur vill jag återskapa en gemensam identitet.”
Björn Söder konkretiserar här att grunden för den Sverigedemokratiska politiken är klassförbrödring. Man förnekar alltså motsättningen mellan klasser, mellan kapital och arbete, mellan överordnad och underordnad. I stället är det en annan motsättning som existerar. Vilken vet vi alla. Begreppet klassförbrödring är på många sätt ytterst central i Sverigedemokraternas ideologi. Nationell enighet går före allt annat. Men detta får konsekvenser för politiken, och arbetsmarknadspolitiken i synnerhet.
Enligt arbetarrörelsens samhällssyn är den grundläggande konfliktlinjen i samhället den mellan arbete och kapital. Förhållandet mellan dessa krafter måste regleras eftersom arbetaren är underordnad kapitalisten och står i beroendeställning till denne. Detta är i förlängningen utgångspunkten för hela den arbetsrättsliga kampen. Arbetarens villkor ska säkerställas.
Per Björklund, SD:s arbetsmarknadsansvarige år 2007 sade i en intervju för tidningen Dagens Arbete följande: ”Klassamhället, vi har inte funderat över det, vi tänker inte i de banorna. Klass är inget vi funderat över … att generellt säga att det finns en motsättning mellan arbete och kapital, det gör jag inte.”
I samma intervju preciserar Björklund vad SD år 2007 ville göra för förändringar på det arbetsmarknadspolitiska området. Man vill: Avskaffa MBL, inrätta fler undantag i LAS, förbjuda fackliga stridsåtgärder, ta bort pengarna till arbetsmiljöarbetet, göra det billigare att säga upp personal av personliga skäl och rent allmänt minska fackets makt i samhället. I de arbetsmarknadspolitiska riktlinjerna inför valet 2010 skriver man: ”Avsaknaden av ideologiska bindningar och bevakande av särintressen gör att partiets politiska inriktning kan komma att skifta beroende på underliggande förutsättningar, politiska förändringar och konjunkturläge.”
I riksdagen har SD, när de haft vågmästarroll, röstat med alliansen i 71,4 procent av alla fall. Den arbetsmarknadspolitik som SD företräder är helt klart en borgerlig politik. I och med att SD förnekar att det finns en konflikt mellan arbete och kapital finns ingen anledning att ta ställning för arbetarens rätt gentemot arbetsgivaren. I stället borde arbetaren inse att han vinner på gemenskap med sina överordnade eftersom detta skapar harmoni i samhället och harmoni är grunden för en gynnsam samhällsutveckling.
Detta är vad arbetaren har att vänta sig om SD får fortsatt inflytande i riksdagen. Missnöjda socialdemokrater och LO-medlemmar har alltså inget att vinna på att rösta på SD. En sådan röst är i stället en röst för minskade fackliga rättigheter och för att kapitalet ska få härja fritt. Så låt inte lura dig.