En gång i tiden var läraryrket ett eftertraktat yrke med hög status i samhället. Gemene man såg upp till läraren eftersom han, för det var oftast en han, var en av samhällets auktoriteter, såväl utifrån sin ställning som utifrån den kunskap som han upplevdes besitta. I takt med att skolans problem accelerat, samtidigt som lärarnas arbetsmiljö försämrats allt mer, har läraryrket kommit att utvecklas till ett slaskyrke som ytterst få söker sig aktivt till. Ett populärt förstahandsval har förvandlats till ett andra- eller tredjehandsval. Så illa är det faktiskt ställt.
Om man bara går trettio år tillbaka i tiden var situationen en helt annan. Då konkurrerade omkring 12 500 sökande om de 2 100 utbildningsplatser som fanns. Det var alltså fem sökande till varje plats. Lågstadielärarlinjen hade till och med ett högre söktryck än vad läkarlinjen kunde uppvisa på den tiden.
I dagens Sverige råder det ingen som helst konkurrens alls kring platserna på våra lärarutbildningar. Situationen kan närmast beskrivas som att det är öppet hus på våra lärararutbildningar. De som i år sökt in till en lärarutbildning har inte behövt ligga sömnlösa på nätterna i väntan på antagningsbeskedet. Uppfyller man bara de grundläggande antagningskraven så har man en given plats när terminen kör igång om en månad. Många utbildningsplatser kommer dessutom att stå tomma, eftersom ingen gör anspråk på att fylla dem.
Samtidigt som söktrycket till lärarutbildningarna är historiskt lågt så pekar Statistiska Centralbyråns prognoser mot att lärarbristen kommer att förvärras. År 2020 beräknar SCB att det kommer att saknas 43 000 behöriga lärare. De lärare som nu utbildas kommer således inte att ha några problem att få jobb i framtiden. De kommer att ha lysande förutsättningar på arbetsmarknaden.
Är då det låga intresset för läraryrket bara ett kvantitativt problem utifrån att det skulle behövts många fler lärare än vad som kommer att utbildas? Nej, problemet är mycket större än så. Det är också ett kvalitativt problem. Om konkurrensen om utbildningsplatserna är noll samtidigt som yrkets attraktivitet är låg är risken uppenbar att nivån på studenterna sjunker. De vassaste knivarna i lådan söker sig i första hand till andra och mer attraktiva yrken.
För några veckor sedan kunde vi i nyhetssändningarna i Sveriges Television höra en av lärarutbildarna på Malmö högskolan, Mats Olsson, kommentera det ökande antalet studenter på lärarutbildningarna som har läs- och skrivsvårigheter. I inslaget sade Mats Olsson: "Om vi nu tar in trehundra studenter, så kanske det är femtio som har de här svårigheterna. Jag misstänker att en stor del av dem kommer att få problem redan under sin utbildning."
Det finns alltså en påtaglig risk att vi kommer att få en allt större andel lärare i våra skolor som själva har problem med läs- och skrivsvårigheter. Detta kan naturligtvis ha sina fördelar i och med att medvetenheten och förståelsen för läs- och skrivsvårigheter kan öka, men det kan också leda till nya problem i skolan. Risken är stor att dessa lärare kommer att hamna i oattraktiva områden där behovet av kompetent lärarkraft är som störst för att kompensera för de sämre förutsättningar utifrån socio-ekonomiska förhållanden som eleverna bär med sig in i skolan i dessa områden. De vassaste studenterna på lärarutbildningarna kommer i hög grad att först och främst söka sig till välbeställda, och attraktiva, områden med studievana föräldrar.
Den i särklass viktigaste framgångsfaktorn inom skolans värld är kompetenta och engagerade lärare. Om vi ska lyckas vrida fartyget "Skolan" på rätt kurs måste lärarutbildningen locka till sig de vassaste knivarna i lådan. För att lyckas med detta måste läraryrkets status höjas avsevärt. Det måste göras nu. Vi har inte tid att vänta.