Längtan till hängmattan
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men jag är inte ensam om att få olust av att vara här. Det finns dem som ogillar läget redan innan de kommit hit. Exempelvis de etablerade politiska partierna.
Politikerna har allt mer hamnat i skymundan på denna mässa och eftersom några av dem redan har mindervärdeskomplex har de börjat fundera över hur balansen kan återställas, så att de inte längre syns att partierna spelar andra fiolen i svensk opinionsbildning.
Frågan är hur vi ska hantera det faktum att demokratin inte längre bärs främst av folkrörelsepartier, utan att den politiska verksamheten hängs upp på mediala strukturer av den litet ytliga typ som syns i Almedalen.
Fast egentligen är det lobbyistiska minglandet och rosèvinsdrickande gemytet bara en sida av Almedalen. Den andra sidan utgörs av en lång rad seminarier och föredrag, med intressant relevans och aktuellt innehåll.
Att vara här är egentligen inte värre än att dricka ett glas god öl och lyssna till P1 samtidigt. De som går på seminarier är inte bara konsultbrackor och trotspolitiker, utan också den bildade allmänheten som på ett eller annat sätt har hittat hit.
Apropå öl så tog jag en pilsner med en gammal gruvis från Kiruna. En person som, likt mig, var på jobbetonat studiebesök i detta den svenska politiska nomenklaturans Mecca. Bägge är vi här därför att vi vill påverka, men också för att vi vill se hur strukturen ser ut.
Almedalen ger oss ett tvärsnitt av den svenska makten. Där går
TCO:s ordförande, där är Piratpartiets falkvinge och så säger vi "hej" till Anders Borg.
Men den här gruvisen, som jag drar en pilsner med, är inte här för att kolla på kändisar utan jobbar lokalpolitiskt och är bekymrad över var partierna (och partiet) är på väg.
Vi satt och diskuterade, över ett eller två glas Wisbyöl, om läget i svensk politik och samtalet gled in på personrekryteringen till partierna.. Det är inga direkta fel på politikerna, men vi kunde samtidigt inte hitta några riktiga stjärnor. Inte dåligt, men mediokert var slutbetyget. Vi funderar på om Norrbotten haft någon stor politisk personlighet sedan Ragnar Lassinantti.
Strax fick vi sällskap av en direktör från en mellansvensk bruksort och strax var samtalet inne på att vi i Sverige har problem också att få fram duktiga entreprenörer i näringlivet. Det hela rullar på, men det finns för få stjärnor. Det var, kort sagt, bättre förr kom vi fram till.
Frågan är om det blivit trist med politik i partiernas form, men mycket roligare i form av PR-verksamhet och mediejobb. Det stora problemet är inte att få våra etablerade politiker att bli bloggare, även om det är svårt nog, utan att få bloggare att bli politiskt ansvarstagande och ställa upp som förtroendevalda.
För att tänka ut hur det ska gå till nåste jag lägga mig en stund i hängmattan. när äntligen detta Almedalande är slut. Eller är det här vi väljare förväntas ligga medan partierna dör tvinsoten?