Under de senast trettio åren har Norrbottens befolkning minskat med drygt arton tusen personer, eller nästan sju procent. Detta innebär att färre ska vara med och dela på kostnaderna för samhällets gemensamma åtaganden för sjukvården. Den effekten förstärks ytterligare av att det i högre grad är människor i arbetsför ålder som lämnar länet. Samtidigt har utvecklingen inom vården medfört att vi kan genomföra allt mer komplicerade behandlingar, och behandla människor allt längre upp i åldrarna. Detta innebär i sin tur att vårdkostnaderna skjuter i höjden.
Sammantaget innebär detta en stor utmaning för landstinget i Norrbotten. Minskade intäkter ska räcka till mer. Det är lätt att se att den ekvationen inte går ihop. Något måste göras. Men vad? Det är frågan som dominerar vardagen för våra regionala företrädare i landstinget och får dem att slita sitt hår.
Sjukvårdens organisation och dimensionering är en central fråga för landstingspolitikerna, men också en fråga som berör och engagerar medborgarna i väldigt hög grad. Detta gör frågorna svårhanterade vilket också märks när man tittar tillbaks på landstingspolitiken i ett historiskt perspektiv.
Byggandet av Sunderby sjukhus och de strider som kopplades till denna process är kanske det tydligaste exemplet på hur infekterad landstingspolitiken kan bli. Striderna kring förlossningsverksamhetens organisation och koncentration till Sunderbyn och Gällivare är ett annat. Det går inte heller att i detta sammanhang förbise frågan om neddragningarna av obs-platserna på vårdcentralerna vilken vållade stor strid och splittring, framförallt inom det socialdemokratiska partiet.
Slutsatsen är enkel. När det gäller sjukvårdens organisation har vi som medborgare lätt att bli oss själva närmast, och det är inte konstigt i sig. Det handlar om vår egen känsla av trygghet i vardagen. Och ibland är det svårt att se att den medicinska säkerheten inte minskar när vissa pusselbitar flyttas till annan ort.
Känslan av trygghet är nämligen inte alltid rationell. Detta gör förändringar i vårdstrukturen så svåra att hantera. Många gånger färgas motståndet så starkt av det känslomässiga engagemanget att det blir svårt för ansvariga politiker att kunna förklara och sätta in saker i ett större helhetsperspektiv.
Frågan om sjukvårdens organisation och finansiering börjar närmast vara så komplicerad att den skulle gå att likna vid den gordiska knut som bara Alexander den store kunde lösa upp genom sitt berömda svärdshugg. Grunden till de olösliga knutarna i den norrbottniska landstingspolitiken är låsningen vid bevarandet av alla de fem sjukhusen.
Samtidigt som man säger att man ska prioritera den vård som medborgaren möter oftast, det vill säga primärvården, så håller man fast vid en struktur som i praktiken innebär att man prioriterar den slutna sjukhusvården högre än man vill. Man lever helt enkelt inte riktigt som man lär.
Det är kanske så att landstinget i Norrbotten skulle behöva ett alexanderhugg för att kunna lösa den gordiska knut man sitter med. Man måste våga ställa sig frågan om det är rimligt att fortsätta driva fem sjukhus i Norrbottens län. Man måste våga fråga sig: Är det vettigt resursmässigt? Är det vettigt ur ett medicinskt säkerhetsperspektiv? Är det verkligen det bästa för medborgarna?
Kanske det vettigaste är att lägga ner ett eller ett par sjukhus i länet. Det tål i alla fall att tänka på.