När arbetsgivarorganisationen Almega presenterade rapporten ”Vägar till en inkluderande arbetsmarknad” i Almedalen var budskapet tydligt. Lägstalönerna är för höga i Sverige och alltför få jobbar också till lägstalöner i vårt land. Man varnade också kraftigt för att höja lägstalönerna. I sammanfattningen till rapporten kan man läsa:
”Nya beräkningar visar att 346 000 personer i Sverige har en svag arbetsmarknadsförankring. De är arbetssökande eller har en subventionerad anställning samt saknar relevant utbildning och arbetslivserfarenhet. Då de är unga, utrikes födda eller har nedsatt arbetsförmåga ökar hindren att hitta arbete.
De samhällsekonomiska kostnaderna för utanförskapet bland grupper med svag arbetsmarknadsförankring beräknas uppgå till 38 miljarder årligen. En betydande andel av dessa kostnader, 18 miljarder, avser subventionerade anställningar. När ledande politiska företrädare argumenterar för en utbyggnad av de subventionerade anställningarna är det viktigt att analysera hur väl de når målen.
Syftet med de subventionerade anställningarna är att kompensera för höga lägstalöner och en sammanpressad lönestruktur.”
Tänk ändå så fel man kan ha. Många, liksom jag, trodde nog att den svenska arbetsmarknadspolitiken hade som uppgift att underlätta för de som står långt från den ordinarie arbetsmarknaden att kunna få jobb. Men i Almegas värld är stora delar av arbetsmarknadspolitiken alltså en kompensation för höga lägstalöner och en sammanpressad lönestruktur, alltså bidragspolitik för företagarna. Undrar vem som gör en tankelapsus egentligen.
Men Almegas formuleringar gör att saker klarnar. För nog är det bättre att pressa ner lägstalönerna och på så sätt förskjuta hela löneskalan neråt så att alla i förlängningen får lite lägre löner vid varje givet tillfälle, än att ta omvägen via arbetsmarknadspolitiken om pengarna ändå ska hamna i företagens kassaflöden.
I Almegas rapport kan läsa följande: ”Vi måste förhålla oss till nya siffror som visar att 9 procent av befolkningen har så kort utbildning och arbetslivserfarenhet att de mest realistiskt kan få arbete till jobb till lägstalöner. Samtidigt har bara 3 procent av befolkningen ett sådant arbete. Bland sysselsatta kortutbildade har 4,2 procent ett jobb med lägstalön i Sverige, vilket är lägst i Europa. Motsvarande siffra i andra länder är 12 till 55 procent."
Mellan raderna kan man utläsa att det vore bra om andelen som jobbar till lägstalöner blir fler. Almega är inte de enda som för ett sådant resonemang resonemanget. Även Anders Borg torgförde liknande tankar vid ett internationellt ekonomiskt seminarium i Davos för bara något år sedan.
Men Almega och Anders Borg kan inte ha följt med i den internationella forskningen särskilt bra. Där finns inget stöd att hämta för att sänkta lägstalöner skulle innebära sänkt arbetslöshet. Det forskningen förvisso har visat är att vissa direkt berörda individer kan förlora jobbet på kort sikt men att arbetslösheten inte i stort påverkas.
Däremot finns det forskning som tyder på ett annat samband, nämligen att produktiviteten är högre i länder där lägstalönerna ligger högre. Men det sambandet berörs av någon anledning inte alls i Almegas rapport. Det finns nog en tanke bakom detta, kan man misstänka.