På denna ledarsida har du vid ett flertal tillfällen kunnat läsa om de ökande ekonomiska klyftorna i vårt land. Landet är inte bara avlångt geografiskt sett utan har de senaste decennierna också tänjts ut på längden i ekonomiskt hänseende. Detta är inte unikt för Sverige, utan är en utveckling som man kan se runt om i västvärlden.
Även klyftorna mellan löntagarna och kapitalägarna har ökat under de senaste decennierna, med ett tydligt trendbrott mellan 70-tal och 80-tal. Förhållandet mellan löntagarnas andel av den ekonomiska kakan och kapitalägarnas andel kallas med ett finare ord för "funktionell inkomstfördelning". Om man ser till världens rika länder så kan man se att löntagarnas andel fallit från sjuttiofem procent av bruttonationalprodukten till sextiofem procent.
Enligt Engelbert Stockhammer, professor vid Kingston University, beror denna utveckling i huvudsak på att finansmarknaderna fått allt större betydelse för ekonomin, den alltmer globaliserade ekonomin och välfärdsstatens nedmontering. Detta har inneburit att kapitalägarnas "makt" har ökat på löntagarnas bekostnad som en effekt av att kapitalägarna har allt större valfrihet när de ska avgöra hur deras pengar "ska jobba". Kapitalägarna kan lika gärna investera utomlands som på hemmamarknaden samtidigt som de kan välja mellan att investera i reala tillgångar eller i finansiella tillgångar. Lägger man därtill försämringarna av våra välfärdssystem, exempelvis inom sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen, så är det lätt att första varför löntagarna hamnat på efterkälken.
Ur ett teoretiskt, ekonomiskt perspektiv så kan man hävda att denna utveckling är positiv då kapitalägarna använder en större del av sina pengar till investeringar än vad löntagarna gör. Detta borde alltså vara positivt för efterfrågesidan i svensk ekonomi.
Men det finns inget empiriskt stöd för att teorin fungerar i praktiken. Parallellt med att kapitalägarnas andel av den funktionella inkomstfördelningen ökat har en allt mindre andel av vinsterna, i västvärlden, gått till investeringar. Kapitalägarna har fått mer pengar men allt mindre återinvesteras i ekonomin, i motsats till vad som borde bli effekten av en sådan här förändring i den funktionella inkomstfördelningen.
Den sjunkande investeringsgraden är inte det enda problemet. Det får också en negativ effekt på efterfrågesidan i ekonomin. Om nu kapitalägarna använder en mindre andel, och deras bit av kakan blir större, blir den sammantagna effekten att efterfrågan sjunker. Frågan är då vem som ska hålla uppe efterfrågan. Är det löntagarna som fått en mindre andel av kakan så innebär det att hushållens skuldsättning måste öka. Den utvecklingen har vi sett exempelvis i USA, men detta är också orsaken till att EU-kommissionen valt att granska den svenska ekonomin närmare. I Sveriges fall är det framförallt skuldsättning relaterat till bostadsköp som ökat.
Alternativet är att genom nedpressade lönenivåer hålla exportsektorns konkurrenskraft uppe, något som känns igen i argumentationen från Svensk näringslivs sida i avtalsrörelsen. Det är alltså utländsk efterfrågan som ska hålla efterfrågan uppe. Exporten ska ligga högre än importen.
Långsiktigt sett är båda modellerna problematiska. Hög skuldsättning tenderar att öka den ekonomiska instabiliteten och därmed också risken för finansiella kriser. En världsekonomi som bygger på att alla ska exportera mer än de importerar är per definition en omöjlighet. Alla länder strävar efter att få en positiv handelsbalans, det vill säga att exporten överstiger importen.
Det finns långsiktigt bara två alternativ. Endera att löntagarnas andel av den ekonomiska kakan ökar eller att kapitalägarna tar sitt ansvar och återinvesterar en större andel av den kaka man tar i anspråk. Annars är den långsiktiga ekonomiska utvecklingen hotad.