Att den kommande avtalsrörelsen kan bli riktigt tuff visar redan skärmytslingarna under de pågående förpostfäktningarna. Från arbetsgivarhåll har man redan noterat att de lönekrav som LO-förbunden gemensamt presenterade häromdagen är alldeles för höga och därmed på gränsen till otillbörliga. Det talas om sämre tillväxt, risk för lönekaos och höjda räntor.
Knappast några nya argument från arbetsgivarsidan inför en kommande avtalsrörelse. Då är nästan inget något i samhällsekonomin på rätt väg medan motsatsen alltid är vid handen när de egna direktörerna och styrelserna roffar åt sig.
Samtidigt kan noteras att industrins vinstmarginaler i år blir de högsta på över tio år. När så skatten på arbete, enligt den nya regeringen, snart ska sänkas inom tjänstesektorn lär vinstnivåerna även där öka ordentligt.
Under den senaste tioårsperioden har avtalsrörelserna varit relativt lugna tillställningar. Nog för att de förekommit konflikter, men som helhet betraktat har man kommit överens utan större åthävor. Inte minst inom den viktiga industrisektorn.
Som det ser ut i dag kan det bli flera skarpa lägen under kommande lönerörelse. En avgörande fråga blir nivån på de allra lägsta lönerna. De måste förbättras. Det är bra för samhällsekonomin, att de med de allra lägsta lönerna lyfts upp. Då ökar köpkraften och konsumtionen. Dessutom är det så gott som alltid kvinnor som har de lägsta lönerna. Något ytterligare litet steg mot löneutjämning mellan män och kvinnor kan därför tas. Risken är bara att utvecklingen går för alldeles sakta.
Från arbetsgivarhåll finns sedan gammalt en misstänksamhet mot allt vad låglönesatsningar heter. Man hävdar att riktade lönelyft för låglönegrupperna driver upp kostnaderna för hela arbetskraften och att trösklarna för nytillkommande att komma in i arbetslivet blir allt högre. Allt som kan resultera i ökad arbetslöshet och minskad tillväxt. I alla fall när Svenskt Näringsliv står för analysen. Med en sådan attityd kommer vi aldrig att nå lönerättvisa mellan män och kvinnor.
Ännu är kvinnors jobb inte lika mycket värda som männens. Kvinnor kan mycket och är ofta välutbildade, men får inte betalt för sin kompetens. Enligt Statistiska centralbyrån och Medlingsinstitutet tjänar en kvinna i genomsnitt 84 procent av en mans lön. Skillnaderna är lika stora i dag som 1992. Löneorättvisorna har stått och stampat på samma fläck under hela 2000-talet. Ingenting händer. Nu borde måttet vara rågat.
De kvinnodominerade jobben har fått stå tillbaka under de senaste decenniets lönerörelser. Det måste bli ett slut på det. Låglöneprofilen inom de kvinnodominerade fackförbunden har blivit allt tydligare medan LO-förbund inom tillverkningsindustrin eller inom andra mansdominerade avtalsområden stadigt dragit ifrån.
Ett förhållande som ingen kan vara nöjd med, och som måste leda till en förändrad syn på lönesättningen för de kvinnodominerade jobben. Den kommande avtalsperioden måste innebära ett ordentligt steg mot en önskvärd framtida löneutjämning. Könet får aldrig betyda mer för lönesättningen än kunnande och kompetens.