Under Almedalsveckan försökte LO sätta fokus på löneskillnaderna på svensk arbetsmarknad genom att anordna ett seminarium kring frågan hur morgondagens lönebildning ska fungera. Vid seminariet deltog företrädare för LO-facken och GS-facket, Almega och Medlingsinstitutet. Lite senare anordnade organisationen Teknikföretagen ett seminarium kring det så kallade "märket i avtalsrörelsen", det vill säga industriavtalets normerande roll för de svenska löneavtalen. På detta seminarium deltog företrädare för Teknikföretagen, Almega, IF Metall, Svensk handel och Unionen.
Trots att inget av seminarierna konkret skulle komma att handla om kvinnolönerna på svensk arbetsmarknad kom dessa ändå att stå i fokus. Detta då LO har en tydligt uttalat ambition att felavlönade kvinnogruppers löner ska rättas till genom riktade kvinnopotter. Vid Teknikföretagens seminarium såg Gudrun Schyman till att lyfta frågan om de orättfärdiga löneskillnaderna mellan män och kvinnor genom att ställa den av enbart män bestående panelen mot väggen.
Gudrun Schyman lyckades också sätta fokus på att frågan om hur lönebildningen på den svenska arbetsmarknaden ska fungera diskuterades av paneler bestående av enbart män. Till tidningen Dagens Arbete sade Schyman: "När bara gubbar diskuterar kommer dom lätt överens om att kvinnolöner inte är något problem. Debatten visar tydligt att arbetsmarknadens parter inte klarar av det här. Det behövs politiska beslut om vi ska få jämställda löner."
Tyvärr kan man inte ge Gudrun Schyman annat än rätt. Det är bara att se på en del av de uttalanden som de manliga företrädarna för de näringslivsanknutna organisationerna gjorde vid seminarierna. Christer Ågren, vice vd för Svenskt Näringsliv gjorde följande minst sagt uppseendeväckande uttalande: "Kvinnorna utför enklare jobb, finns i branscher där uppgifterna inte är lika kvalificerade."
Almegas vd Jonas Milton var inne på samma spår och menade att kvinnor som är missnöjda med sin lön borde byta arbetsgivare. Han menade också att det bästa sättet att komma till rätta med orättvisa löner är att gå över till individuell lönesättning. Det finns således inget strukturellt problem i hans värld som behöver lösas. Egentligen så finns inget problem med kvinnolöner överhuvudtaget eftersom problemet uppenbarligen i stället ligger i att kvinnor väljer fel branscher att arbeta i.
Tack och lov så var LO:s avtalssekreterare Per Bardh mycket tydlig med att man från LO:s sida kommer kravet på jämställda löner att vara en av de viktigaste utgångspunkterna för höstens avtalsrörelse. Det är tur att näringslivet pressas av facket. Annars skulle kvinnolönerna vara gjutna i sten.
Almegas vd Jonas Milton beskrev vid ett av seminarierna kvinnolönerna som en rysarfråga i höstens avtalsrörelse och varnade för att kvinnosatsningar skulle kunna komma att äventyra hela industriavtalet.
På en enda punkt har Milton rätt. Kvinnolönerna är en rysarfråga. Jonas Miltons och Christer Ågrens nonchalanta inställning till problemet med ojämställda löner, och deras uppfattning att lösningen är att kvinnorna välja rätt bransch eller rätt arbetsgivare om de är missnöjda med sina löner ger rysningar av avsky.
Att felavlönade kvinnor ska fortsätta att vara felavlönade är inget annat än orättfärdigt. Det är dags att rätta till detta nu.