Den svenska lönebildningen är en process som ska ske i samspel mellan arbetsmarknadens parter. Detta är således inte någon politisk fråga i grunden. Men samtidigt finns det klart politiska dimensioner i det förhandlingsspel som nu pågår mellan arbetstagarorganisationen Handels och arbetsgivarorganisationen Svensk Handels.
Den ena handlar om den dragkamp som pågår kring själva maktfördelningen på svensk arbetsmarknad. Svenskt Näringsliv med dess vd i spetsen försöker flytta fram positionerna ordentligt och koppla ett fast grepp om makten över arbetsmarknaden. Genom den hårda kamp man nu bedriver för att etablera industriavtalets kostnadsmärke som ett tak för övriga avtalsområden försöker man reducera avtalsparterna på dessa avtalsområden till lydiga undersåtar som villigt följer minsta vink från "överheten". Ingen ska komma och sticka upp mot den mansdominerade industrin och kräva något som kan hota den rådande lönestrukturen på svensk arbetsmarknad.
Den andra dimensionen handlar också om maktstrukturer, och då de strukturer som gör att kvinnodominerade avtasområden gång på gång i realiteten får stå tillbaka gentemot mer mansdominerade. Handels strävar efter att få tillstånd löneökningar i kronor och ören på sitt avtalsområde som minst ligger i paritet med de lönepåslag, före löneglidning, som förekommer inom industriavtalet. Men detta beskrivs således som stenåldersmässigt och oansvarigt av ledande företrädare för arbetsgivarsidan.
Är då ett steg närmare jämställda löner ett hot mot samhällsekonomin? Naturligtvis inte! Att kvinnodominerande grupper i kronor och ören får löneökningar liknande industrimännens kan inte hota samhällsekonomin mer än männens löneökningar. Eller är en krona i en kvinnas lönekuvert en större belastning på samhällsekonomin än en krona i en mans?
Är det stenåldersmässigt att utjämna könsmässigt relaterade löneskillnader på arbetsmarknaden? Absolut inte! I stället är ett bevarande av den strukturella lönediskriminering som kvinnor utsätts för på svensk arbetsmarknad stenålders. Att Urban Bäckström och Dag Klackenberg utan att skämmas kan stå upp och slå mot mer jämställda löner är ett bevis för hur mycket som finns kvar att göra på jämställdhetens område. Det är helt enkelt bedrövligt och skamligt att sådant ska kunna förekomma i dagens Sverige. Hade de någon ryggrad skulle de genast be Sveriges alla felavlönade kvinnor om ursäkt. Men detta är naturligtvis en omöjlighet eftersom problemet inte existerar i deras sinnevärld.
Om handelns parter inte kan enas om ett nytt avtal under denna vecka bryter konflikten ut på handelns område på fredag. Då går kampen för mer jämställda löner in i skarpt läge. Då förtjänar Handels kvinnor allt stöd de kan få. Deras kamp handlar nämligen inte bara om de egna lönerna utan också om alla andra felavlönade kvinnors löner. Lyckas de så banar de väg för andra grupper. Det är det som herrar Klackenberg och Bäckström fruktar.