Det händer då och då genom historien att man går in i intensivare utvecklingsfaser med stora omställningar som följd. Ofta brukar man då tala om att man befinner sig i en brytningstid. Exempel på sådana utvecklingssprång är när vi gick från att vara nomadiserande till att bli bofasta brukare av jorden, eller bondesamhället övergick till industrisamhället. Övergången från industrisamhälle till informationssamhället har på många sätt varit mindre påtagligt, eller så är det bara så att när man lever mitt i en brytningstid så upplevs kanske förändringarna inte lika dramatiska som de senare framstår när man fått lite perspektiv på den historiska utvecklingen.
Industrisamhällets framväxt har präglat mänskligheten på många sätt. Ett av de mest påtagliga är att människan näst intill gått från att vara ett subjekt i produktionskedjan, då man i bondesamhället var den i en sammanhållen kedja som åstadkom grundförutsättningarna för att mervärdena skulle kunna uppstå, till att i det högindustrialiserade samhället bli ett utbytbart objekt, en fragmenterad del, i produktionskedjan. Där kunde också Sverige som nation ha stannat, och arbetsmarknaden hade till alltför stor del kunnat komma att bestå av lågkvalificerade jobb. För sådan var utvecklingen också här.
Men historien visar att det går att välja väg och påverka samhällsutvecklingen. Under mitten av nittonhundratalet insåg svenska politiker att det fanns en annan väg att gå. En väg som skulle göra Sverige starkare och mer konkurrenskraftigt. En väg där man kunde låta mänskliga kvaliteter tas till vara på ett helt annat sätt. Man inledde en strukturomvandling av stora mått. Lågkvalificerade och "lågproduktiva" arbetsuppgifter som många gånger var monotona, slitsamma och i många fall också farliga skulle komma att övertas av maskiner, och människors kunde därmed frigöras så att deras inneboende kraft kunde tas till vara på ett helt annat sätt.
Men vilket var då medlen för att kunna åstadkomma denna strukturomvandling för att stärka svenskt näringslivs konkurrenskraft ur ett internationellt perspektiv? Ett av svaren blev höga lägstalöner. Finessen med detta var att man på detta sätt kunde slå ut lågproduktiva jobb till förmån för mer högproduktiva. Icke konkurrenskraftiga företag slogs ut då löneläget steg, och den personal som frigjordes kunde gå till mer konkurrenskraftiga företag. Även hela branscher försvann och nya mer framtidsinriktade kunde växa fram.
För att göra detta möjligt var staten tvungen att stödja människor i deras omställning. Man satsade på en arbetsmarknadspolitik som såg till att ge den enskilda individen den nya kompetens som behövdes i de livskraftiga företag som nu växte fram. Man satsade också på en stark a-kassa som kunde se till att människor klarade av sin försörjning under denna omställning. Parallellt med detta satsades det också på forskningen som gav det svenska näringslivet förutsättningar att klara av den nya konkurrensen.
Vad är det vi ser i Sverige i dag? Är det en satsning på morgondagens högkvalificerade och högproduktiva jobb som kan stärka Sveriges konkurrenskraft i ett internationellt perspektiv. Eller ser vi diskussioner om sänkta ingångs- och lägstalöner och subventioner av mer lågproduktiva jobb i branscher där företagen inte är livskraftiga nog att kunna utvecklas av egen kraft?
Nog är det väl mer av tankar om att fler kan få jobb om arbetarnas insats blir billigare än att skapa jobb som hjälper till att bygga Sverige starkt inför morgondagen. I stället för att titta framåt sneglas det bakåt. Det är inte lösningen.