Det har många gånger skrivits i olika forum att folkbildningen går en tynande framtid till mötes i vårt svenska samhälle. Denna slutsats tar ofta sin utgångspunkt i den höga utbildningsnivå som befolkningen överlag har i dag. Detta kopplar man sedan ihop med prognosticerade medlemstapp och en stagnation i den verksamhet som bildningsförbunden erbjuder.
Men folkbildning är långt ifrån liktydigt med utbildning i dess vardagliga betydelse. När man läser den definition av folkbildning som finns i Nationalencyklopedin så blir skillnaden tydlig. I NE kan man nämligen läsa:
"Folkbildning, samlingsbegrepp för människors insikter och orientering på områden utanför deras egna specialiteter och yrkeskunskaper. Folkbildning avgränsas gentemot dels akademisk specialisering, dels yrkesutbildning. Folkbildningens innehåll varierar stort och har växlat i takt med samhällsutvecklingen och människors behov och livsmål. I dagens högteknologiska informationssamhälle har folkbildning fått en annan innebörd och andra förutsättningar: att bidra till överblick och att ge klarhet i och struktur åt det kaotiska informationsflödet, att vidga perspektiv och därigenom höja livskvaliteten för den enskilde och öka toleransen inför det obekanta inom kollektiv och samhälle. Helhetssyn på tillvaron är ett begrepp med förankring i folkbildningens historia."
Folkbildningens koppling till det samhälle som omger oss, och de behov som detta föder hos människor, blir uppenbar. Den helhetssyn som folkbildningen strävar efter att ge människor möjlighet att utveckla är av stor betydelse ur ett demokratiskt perspektiv. Med det allt större informationsflöde som människor av i dag möter behöver människor ännu bättre verktyg för att förstå och kunna hantera sin samtid. Detta informationsflöde är dessutom långt ifrån lika kvalitetssäkrat som det tidigare har varit vilket i dag ställer högre krav på varje individs egna kritiska förmågor.
Folkbildningen fyller därmed en central funktion i dagens demokratiska samhälle. Den mångfald som funnits inom bildningsrörelsen har varit av stort värde eftersom den på så sätt haft goda förutsättningar att bidra till en konstruktiv och dynamisk samhällsdebatt. Den mångfalden måste också få utrymme i dagens och morgondagens samhälle. Men tyvärr skärs bidragen till folkbildningsverksamheten ner i allt högre grad. Över en tidsperiod på tjugo år har de kommunala bidragen till folkbildningen halverats. Bidragen uppgår i dag till endast trehundra miljoner kronor. Samtidigt har i många stycken kraven på folkbildningen tenderat att öka, och det hotar på sikt folkbildningens egenart. Om den utvecklingen fortsätter vore det ytterst olyckligt då det på sikt undergräver det demokratiska samhällsbygget. De minskande bidragen till folkbildningsverksamheten riskerar att slå sönder folkbildningen i grunden. En av de bärande tankarna är att folkbildningen ska finnas tillgänglig för alla. På grund av den ekonomiska verklighet som bildningsförbunden upplever ser många om sitt hus, och funderar på att koncentrera sin verksamhet och inte erbjuda folkbildning i alla kommuner. För att klara ekonomin och för att se till att resurserna ska räcka så långt det bara är möjligt måste folkbildningen bedrivas i mer rationella former. Då riskerar de små orterna att sättas på undantag.
Helen Pettersson, förbundsordförande i ABF, skriver i en debattartikel på Newsmill:
"I en tid då klasskillnader ökar, klimatförändringarna slår igenom, rasismen växer och det politiska ledarskiktet verkar stå oförmöget att klara ut finanskriserna och arbetslösheten måste satsningar på mer föreningsliv och mer folkbildning till.
Regeringens framtidskommission beskriver hur samhället riskerar dras isär och det överbryggande sociala kapitalet minskar - förståelsen, respekten och kännedomen människor emellan om föreningslivet skulle stagnera."
Helen Petterson fortsätter sedan:
"Folkbildningen kan spela en unik roll. Vi kan inspirera, lyfta och engagera människor att ta sig an nya utmaningar i livet ... Vi menar att de stora politiska frågorna i vår tid måste ges möjlighet att debatteras och diskuteras. Kunskap och bildning ger såväl individen som samhället stora nyttoeffekter. Det är dags för politiken prioritera folkbildningen som en aktör och ta tillbaka visionen om det livslånga lärandet."
Helen Pettersson skriver att kunskap och bildning ger såväl individen som samhället stora nyttoeffekter. Den i särklass viktigaste nyttan för den enskilde är dess ökade möjligheter att ta makt över sitt eget liv och kunna förverkliga sina livsmål. Ur samhälleligt perspektiv är största vinsten mer engagerade och aktiva samhällsmedborgare. Det borde därför vara självklart att satsa mer på folkbildningsarbetet i vårt land. Sverige kan bättre än i dag, och måste investera mer i folkbildningsarbetet. Utan folkbildningen hade Sverige inte stått så starkt som i dag.