Kulturen i blåsväder
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag kastade mig i bilen tillsammans med mitt lunchsällskap Kicki och vi begav oss i all hast till udden nedanför Arjeplogs kyrka där kåtan står, och mycket riktigt så fladdrade Lindströmskåtan oroväckande i vinden.
Till en början var vår oro inte särskilt stor. Vi började försöka förankra kåtan med stenar och knyta fast de rep som lossnat samtidigt som jag ringde efter mer hjälp. Förra ordföranden i konstföreningen dök snabbt upp samtidigt som stormen allt snabbare tilltog i styrka. Snabbt insåg vi att risken att kåtan skulle blåsa sönder, eller rent av blåsa bort, var uppenbar. Några panikartade samtal och vi insåg att alla som vi kunde komma på som skulle kunna hjälpa oss var bortresta. Snabbt blev vi medvetna om en sak.
Älgjaktstid. Ingen hemma så klart.
Ett snabbt samtal till räddningstjänsten och två mycket hjälpsamma brandmän dök upp och började hjälpa oss. Och vad händer? Brandlarmet går och den ene av brandmännen måste ge sig av. Samtidigt kom jag helt på att jag glömt mitt möte och kanske skulle ringa och meddela att jag inte kunde komma. Redan en halvtimma sen. En liten stund senare dök Maria och hennes man upp för att hjälpa till.
Men det räckte inte heller. Stormen var på väg att besegra oss.
Nu var goda råd dyra, men ibland ska man ha tur. Det visade sig att det var falsklarm för brandkåren och tack vare det så dök hela jourstyrkan upp till vår hjälp, vilket var en osannolik välsignelse. Situationen förvärrades snabbare och snabbare och läget var nu mycket kritiskt. Men tack vare brandkårens ovärderliga och systematiska insats räddades kåtan, som nu nog tyvärr varit uppe för sista gången.
Men där jag stod mitt i stormen med tältduken smällande runt huvudet kunde jag inte undgå att tänka och inse att så här måste det nog kännas för dagens kulturarbetarna mentalt. Att man står hjälplös mitt i stormen med alla naturkrafter emot sig och en tältduk som slår omkring dig och skrämmer dig. Att hela tillvaron hotas.
Samtidigt finns det ljus vid horisonten. Brandkårens hjälpsamhet och mod ger hopp. De får symbolisera kulturens alla vänner. Kulturens superhjältar, som inser kulturens betydelse och kraft, och som är beredda att rycka ut till dess försvar. För de finns där ute i stormen någonstans, och behöver bara få ett nödsamtal för att mobilisera. Så ge inte upp hoppet utan skrik ut din nöd så kanske det finns en superhjälte som rycker ut - för dig också. Precis som brandkåren i Arjeplog gjorde för oss.