När OECD inom ramen för PIAAC (Programme for the International Assessment of Adult Competencies) genomförde den hittills största undersökningen av vuxnas färdigheter inom områdena läsfärdighet, räknefärdighet och förmåga att lösa it-problem visade svenska vuxna upp mycket goda resultat. Sverige låg genomgående långt över genomsnittet i de undersökta länderna, vilket bara tre andra länder klarade: Finland, Nederländerna och Norge. I studien har närmare 170 000 personer i 24 länder deltagit. Det statistiska underlaget är således mycket bra.
Det är därför ytterst förvånande att rapporterna kring detta varit fåtaliga, och diskussionen kring resultatet i det närmaste helt uteblivit. Resultatet går nämligen stick i stäv med vad som ofta lyfts fram i den politiska debatten kring skolan. Den bild som Jan Björklund, och andra kritiker av det man kallar ”flumskolan”, målar upp är en helt annan. I deras beskrivning av verkligheten har svenskars kunskaps- och färdighetsnivå under mycket lång tid varit alarmerande dålig.
Av PIIAC-undersökningen kan man utläsa att Sverige, när det gäller vuxnas räknefärdighet, placerar sig på femte plats. De länder som placerar sig bättre än Sverige är Japan, Finland, Belgien och Nederländerna. När det gäller läsfärdigheter placerar vi oss på fjärde plats, slagna av Japan, Finland och Nederländerna. Och när man rankar länderna utifrån vuxnas förmåga att lösa it-problem så hamnar Sverige högst av alla.
Nu ger dessa parametrar inte en heltäckande bild av kunskapsnivån bland de vuxna, men dessa tre färdigheter är på många sätt avgörande för möjligheterna att tillägna sig andra kunskaper. Så resultatet är en stark indikator på att svenska vuxna står sig gott i den internationella kunskapskonkurrensen.
Resultatet i PIAAC-undersökningen blir riktigt intressant om man ställer denna undersökning i relation till de hastigt sjunkande kunskapsresultaten i ungdomsgruppen. Dagens vuxna, som gått i den svenska ”flumskolan”, uppvisar goda resultat vid internationella jämförelser medan dagens unga halkar allt längre ner i rankingar vid internationella jämförelser. Dessa ungdomar är i sin tur produkten av den skola som Jan Björklund format utifrån sitt huvud. Detta är naturligtvis att ställa saker på sin spets, och kanske att dra alltför långtgående slutsatser. Men den svenska skoldebatten borde i alla fall nyanseras.
Det är naturligtvis så att vuxnas färdighetsnivå inte är statisk från det man lämnar utbildningssystemet. Den fortsätter att utvecklas med rätt stimulans. Satsningarna på det livslånga lärandet har naturligtvis också stor betydelse. Tyvärr kan man konstatera att många yrkesgruppers möjligheter till vidareutbildning blir allt mer beskurna. Även möjligheterna att få en arbetsmarknadsutbildning för att byta spår senare i livet minskar också, och därtill kommer försämringar vad gäller vuxenutbildningen. Så det som tidigare förstärkt vuxnas färdighets- och kunskapsutveckling fungerar inte längre på samma positiva sätt. Detta riskerar att förstärka den negativa utveckling som vi ser när det gäller ungdomarnas kunskapsnivå. De kompensatoriska effekter som utbildning i vuxenåren ger riskerar att utebli i dagens system. Men när hörde du detta diskuteras senast? Nog är det bra länge sedan. Kanske är det dags att krossa den Björklundska myten om ”flumskolan”.