Svenskarna går på semester i en orolig värld. Mestadels stadda vid en god kassa, men många med fjärilar i magen. Och då inte bara för semestervädret.
Det smäller på semestermålen, läget i Mellanöstern och Nordafrika förvärras månad för månad och flyktingströmmen över Medelhavet ökar. Grekkrisen står i fullaste blom, och ingen kan längre hålla reda på vem som lovat vad och vilka tidsgränser som passerats. Än mindre tyda de siffror som det förhandlas om.
Från Ukraina rapporteras om en ny militär uppladdning. Tunga vapen, en del utan tvivel ryska, förs in i konfliktzonerna, i strid med Minskavtalet. Hur många unga ukarinare och ryssar kommer att stupa eller lemlästas i sommar? Hur många civila kommer att drabbas? Finns risk för att konflikten sprider sig till Baltikum, och hur påverkar det i så fall Sverige?
Om politikerna har en plan för att lösa allt detta, så håller de den för sig själva.
Den som tänkt semestra i Sharm el-Sheikh vid Röda havet, kanske ska ta sig en ny funderare. Sinaihalvön är ett av de mest laglösa områdena i regionen. Det har den varit länge, men nu attackeras den egyptiska armén öppet av terroristgrupper. Frågan är om armén längre kan skydda Sharm el-Sheikh.
Sedan kan man fråga sig om man över huvud taget bör turista i ett land som inte respekterar mänskliga rättigheter och där den folkvalde presidenten sitter i fängelse i väntan på det av en politiskt motiverad dödsdom. Det förtryck som den egyptiska militären utövar mot en stor del av befolkningen, är en anledning till att situationen i Sinai förvärrats på sistone. Våld föder våld.
Jemen attackeras just nu av de gamla svenska vapenkunderna Saudiarabien och Förenade arabemiraten och deras allierade, idel diktaturer (förlåt statsministern, jag menar icke-demokratier!). Dåliga och odemokratiska regeringar är den viktigaste orsaken till att terrorismen breder ut sig i Mellanöstern. Regeringar som i sin tur bekämpar varandra, öppet eller genom ombud. Det är fallet i Jemen, där Saudiarabien med marionetter står mot Iran.
Det ger allehanda upprorsgrupper en viss legitimitet och möjlighet att bita sig fast i områden som de erövrat. Den kontroll som IS etablerat över delar av Syrien och Irak har visat sig svår att rubba, och det finns redan de som förespråkar att man ska ”tala” med IS. De glömmer att IS detonerar bomber och mördar litet varstans, och att deras politiska ambitioner sträcker sig långt utöver de områden som de kontrollerar idag.
Vem man förresten ska tala med? IS är en organisation med många ingångar och utgångar, och ledarna står inte precis i telefonkatalogen. Det vore dessutom kapitulation att förhandla med personer som mördar, våldtar och hugger huvudet av oskyldiga människor. Vi borde i stället försöka gripa dem, en i taget, och föra dem till ICC i Haag, där krigsförbrytare hör hemma. Det är en internationellt sanktionerad möjlighet.
Men framför allt måste vi engagera oss i politiska lösningar för att stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna i Mellanöstern. Inte blunda för regimer som förgriper sig på dessa rättigheter och tvingar människor att gripa till vapen. Demokratier som Tunisien måste stödjas ekonomiskt, och om så krävs militärt. Turkiet måste engageras hårdare i kampen mot IS, och Europa måste bli bättre på att stoppa flödet av rekryter och pengar till terroristgrupperna. Osv.
En dyster semesterbetraktelse, men det är tyvärr inte mycket som tyder på att kriserna tar semester i sommar. Tvärtom lär nya stå på väntelistan.