I den utbildningspolitiska debatt som förs i dag fokuseras det mesta på de alltmer sjunkande resultaten i den svenska skolan. Sverige befinner sig minst sagt i utförsbacke sett ur detta perspektiv. En av tio grundskoleelever lämnar nionde klass utan att ha ett fullständigt betyg, och på gymnasienivå lyckas inte tre av tio elever uppnå en fullständig gymnasieexamen. När man gör internationella jämförelser kring elevernas kunskapsnivå, exempelvis i PISA-rapporten, så sjunker Sverige tyvärr allt längre ner på rankningen.
Visst är denna utveckling skrämmande och den svenska skolans problem med att uppfylla kunskapsuppdraget är väl värt att uppmärksammas. Men det är inte det enda som borde uppmärksammas och diskuteras när det gäller den svenska skolan. Ett annat, och ur socialdemokratiskt perspektiv centralt, problem är avsaknaden av ett tydligt demokratisk uppdrag. Detta har nämligen allt mer kommit att hamna i skymundan. Och detta inte enbart som en effekt av ett medvetet borgerligt systemskifte under de sex år som den moderatledda regeringen haft ansvaret, utan också en effekt av att socialdemokratin kommit att glömma bort att en utjämnande utbildning är en av de viktigaste faktorerna när det gäller att minska klassklyftorna i vårt samhälle.
Dessa två uppdrag, kunskapsuppdraget och det demokratiska uppdraget, står inte på något sätt i opposition till varandra. Tvärtom. Dessa två mål är mycket nära sammanknutna. Det är nämligen kunskapsresultaten som är avgörande för i vilken grad skolan kan fungera klassutjämnande. Det är framförallt arbetarklassens barn som har störst nytta av en skola som kompenserar för olikheter i barnens
socio-ekonomiska förutsättningar. Detta var också en av grundorsakerna till att utbildningspolitiken varit så central inom socialdemokratin. Man insåg helt enkelt att om man skulle kunna förändra samhället och utjämna klasskillnaderna så måste man satsa på en stark skola som hade förutsättningar att möta varje barn utifrån dess specifika förutsättningar.
Socialdemokratin tog därför strid för en demokratisk enhetsskola som skulle vara utjämnande, eller som det heter med ett "finare" ord, kompensatorisk. Kunskapsuppdraget gick hand i hand med uppdraget att hjälpa elever med sämre förutsättningar att få verktyg så att man kunde förverkliga sina livsdrömmar.
Den svenska skolan var också ytterst framgångsrik i sitt uppdrag att utjämna effekterna av klassklyftorna. Sverige blev ett av världens mest jämlika länder. Den sociala snedrekryteringen till den högre eftergymnasiala utbildningen minskade. Olika forskare har menat att detta är en direkt effekt av den klassblandning som den demokratiska enhetsskolan medförde.
Med dessa framgångar kom socialdemokratin tyvärr att tappa fokus på dessa frågor i utbildningspolitiken. Man trodde kanske att de segrar man vunnit på jämlikhetens område var bestående. Men så är inte fallet. Det har den senaste tidens utveckling tyvärr klargjort.
Kunskapsresultaten bland
olika grupper i den svenska skolan följer skrämmande väl klasstrukturerna i det svenska samhället. Det är barn med högutbildade föräldrar, med goda socio-ekonomiska förutsättningar som lyckas i dagens skola. Effekten av det borttappade demokratiska uppdraget har alltså blivit en ökad ojämlikhet.
Detta borde verkligen fungera som en väckarklocka för socialdemokratin. Menar man allvar med sitt tal om jämlikhet måste det demokratiska uppdraget också sättas i centrum för den idédebatt som måste till kring morgondagens socialdemokratiska utbildningspolitik. För visst är det så att Socialdemokraterna vill ha en klassutjämnande skola?