Kostymbyte i repris
AVTALSRÖRELSE. Att stjäla sysselsättningsfrågan från regeringen - något som socialdemokraterna dessvärre lät ske - var framgångsreceptet för de borgerliga i valrörelsen. Arbetsgivarna tänker uppenbarligen köra valrörelsen i repris vid förhandlingsbordet.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
De första reaktionerna från arbetsgivarna var helt förutsägbara. Det var den väntade ryggmärgsreflexen - på tok för höga lönekrav och för kostsam låglönesatsning. Men vid sidan av det hördes också en del nya tongångar. Arbetsgivarna började plötsligt prata om jobben.
"Det absolut viktigaste vi har att göra är att se till att alla de som står utanför arbetslivet får ett jobb", upprepade Almegas vd Jonas Milton ett flertal gånger i en radiodebatt.
Låglönesatsningar beskrevs visserligen som dyra men framför allt som ett hinder för utanförstående att komma in på arbetsmarknaden.
Ingångslönerna i vissa branscher borde sänkas, menade Jonas Milton. Inte för att pressa tillbaka lönenivåerna naturligtvis - oh nej - utan för att ungdomar skulle få större chans att få in en fot i arbetslivet.
Arbetsgivarna tänker uppenbarligen köra valrörelsen i repris vid förhandlingsbordet. Ligga lågt med sina traditionella åsikter och istället prata om jobben. Den här positionsförflyttningen kan bli lika besvärande för facken som de borgerliga partiernas kostymbyte i valrörelsen.
Visserligen handlar ju löneförhandlingarna om hur förädlingsvärdet i företagen ska fördelas. Men indirekt finns förstås kopplingen till jobben. Om bara facket håller igen, om bara ingångslönerna kan sänkas så skapas fler jobb till de unga, hävdar arbetsgivarna.
Mot detta kan sägas att facket redan tar ett stort ansvar för sysselsättningen, dels genom ansvarsfulla allmänna lönekrav, dels genom särskilda ungdoms- och lärlingslöner. De senaste årens reallöneökningar i kombination med låga prisökningar och en växande sysselsättning är bevis på det.
Men framför allt är arbetsgivarnas ideer ett recept med mycket stora biverkningar. Dels är det orättvist att de lågavlönade ensamma ska bära kostnaden för jobbpolitiken. Dels finns risken för att det skapas en negativ spiral där lönenivåerna pressas överlag, vilket i slutänden drabbar alla löntagare.
Mot arbetsgivarnas recept kan ställas den positiva spiralen: Genom reallöneökningar för alla och extra lönelyft för de lågavlönade skapas ökad konsumtionsefterfrågan som också leder till nya jobb. Både löntagare och företag blir vinnare i en sådan utveckling.
Men varför vänder sig arbetsgivarna sig till den allmänna opinionen med sitt tal om fler jobb? Avtalsrörelsen är ju en direkt kraftmätning mellan fack och arbetsgivare om löneutrymmet, inte en kamp som avgörs av svenska folket.
Men en avtalsrörelse är numera i hög grad också en kamp om mediebilden. Vinklingarna i mediernas rapportering påverkar opinionen som i sin tur också förhandlarna måste ta hänsyn till.
För att vinna en avtalsrörelse i dag måste man också vinna opinionen.