Idrotten vill ofta svära sig fri från politiken. Argumentet är att sport och politik inte hör ihop. Jag tycker därför att uppståndelsen kring Emma Green Tagaros målade naglar under friidrotts-VM var en uppfriskande debatt för idrottsvärlden. Men regnbågsnaglarna som var en protest mot de ryska antigaylagarna försvann snabbt när Thomas Riske, svenska friidrottsförbundets ordförande, blev rädd för en diplomatisk kris med Ryssland. Hörru gumman, sluta bråka och ta bort nagellacket.
De ryska lagarna som stiftats den senaste tiden tummar ordentligt på de mänskliga rättigheterna. Så kallad ”propaganda för icke-traditionella läggningar bland minderåriga” är idag straffbart med böter på runt 1000 kronor. En sådan lagstiftning tycker jag förtjänar mer än ett par målade naglar från svenskt håll. Det förtjänar också mer än ett twitterinlägg från vår utrikesminister Carl Bildt.
En av mina förebilder är Jan Eliasson, idag biträdande generalsekreterare i FN. Han sa innan han tillträdde på posten att diplomati inte handlar om att vara tyst. Det är ett vanligt missförstånd. Precis som det var ett missförstånd att Emma Green Tagaros naglar skulle leda till en oöverkomlig kris med Ryssland.
Jag undrar såklart, om vi inte får måla våra naglar i regnbågens färger? Vad får vi då göra för människors rättigheter?
I de moderna olympiaderna finns det fler än ett exempel där idrottsmän och kvinnor stått upp för mänskliga rättigheter. I Mexico 1968 höjde två medaljörer en knytnäve med svart handske för att stödja den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Det blev såklart avstängningar och andra konsekvenser. Idag, mer än fyrtio år senare är det lättare att hålla med dem. I efterhand stöttar vi gärna frihetskämpar, men när de sitter bland oss i fikarummet och är obekväma vill vi helst möta dem med tystnad.
Gudrun Schyman är en stark kvinna som föredömligt nog sällan håller tyst. Hon sa på Mänskliga rättighetsdagarna i Göteborg förra året att hon var så fruktansvärt trött på ”det här jävla konsensusträsket som vi alla trampar runt i”. Hon syftade på alla som vill vara överens, likväl på middagsbjudningen som i kommunfullmäktige. Tillslut finns det ingen som tycker något.
Jag önskar att den svenska idrottsvärlden och världen i övrigt vågar lämna sin tystnad lite oftare och tycka lite mer. Att vara överens kan inte vara ett mål, för vi är inte överens med alla. Att låtsas som något annat är hyckleri och feghet. I konsensusträsket stoppar vi inga världskrig eller vinner några människorättsstrider. I konsensusträsket har alla rödmålade naglar och kostym. Tittar på friidrott och hållet tyst. Ack så tråkig världen skulle bli.