När den socialdemokratiska kongressen nu har avslutats måste socialdemokratins inåtblickande fokus upphöra. Fram till valdagen i september 2014 måste allt fokus läggas på att tydliggöra den i särklass viktigaste skiljelinjen i svensk politik, nämligen den mellan högerkrafterna och vänsterkrafterna. Det är i valet mellan högerns politik och vänsterns politik som inriktningen på det framtida Sverige avgörs. Betydelsen av denna konflikt måste nötas in med en dåres envishet. Ingen väljare får på valdagen sväva i ovisshet kring vilken betydelse hans eller hennes val av huvudinriktning på politiken har för samhällsutvecklingen framgent.
Den situation som nu råder när i stort sett alla partier i hög grad söker sig in mot mitten på vänster-högerskalan, och som gör att allt fler upplever att det inte spelar någon större roll om det parti man röstar på ger sitt stöd till höger- eller vänsterblocket i svensk politik, kan inte få fortsätta. Ideologin måste stå i centrum för det politiska samtalet i vårt land. I ett läge när det politiska samtalet blir tydligt ideologiskt färgat kommer skillnaderna mellan de två regeringsalternativen att bli tydliga.
Men då krävs att man från den socialdemokratiska partiledningen vågar börja tala i termer av ideologisk konflikt. Så länge man i stället väljer att tona ner ideologin finns en betydande risk att den politiskt normalintresserade väljaren inte uppfattar någon markant skillnad mellan de två huvudkombattanterna, Moderaterna och Socialdemokraterna. Hur mycket partier som Sverigedemokraterna och Miljöpartiet än vill föra in konflikterna på andra konfliktdimensioner än den traditionella höger-vänsterdimensionen kvarstår det faktum att även dessa partier måste förhålla sig till vilken regeringsbildare de föredrar. Väljarna måste därför kräva dessa partier på besked i var de står i regeringsfrågan.
När det gäller Sverigedemokraternas position i regeringsfrågan så finns inga tvivel. Allt annat än ett stöd för en fortsatt borgerlig regering vore en skräll utan dess like. Det är bara att titta på hur partiet agerat under den tid som de suttit i den svenska riksdagen. I nio fall av tio har de oreserverat gett sitt stöd åt den förda borgerliga regeringspolitiken. Men man kan också titta på vilken politik de väljer att föra när det gäller frågor som tydligt präglas av en höger-vänsterkonflikt.
Arbetsmarknadspolitiken är ett tydligt exempel. I Sverigedemokraternas principprogram kan man exempelvis läsa följande: "Sverigedemokraterna utgår från en pragmatisk, tvärpolitisk hållning inom det arbetsmarknadspolitiska området. Målsättningen är att kunna tillvarata nationens samlade intressen. Hög grad av stabilitet på arbetsmarknaden är en bra grund för nöjda löntagare och ett produktivt näringsliv. Stabilitet förutsätter en god balans mellan arbetsmarknadens parter vilket i sin tur förutsätter en väl avvägd kompromiss mellan å ena sidan löntagarnas intresse av trygghet, god arbetsmiljö och goda försörjningsmöjligheter och å andra sidan arbetsgivarnas intresse av handlingsfrihet och tillväxtmöjligheter."
Mitt upp i den sverigedemokratiska otydligheten finns det dock en rad tydliga indikatorer i vilken riktning Sverigedemokraterna vill gå. Man eftersträvar en hög grad av stabilitet med god balans byggd på en väl avvägd kompromiss mellan löntagarnas intresse av trygghet, god arbetsmiljö, och goda försörjningsmöjligheter. En kompromiss innebär per definition att man får ge avkall på vissa saker, och Sverigedemokraterna är uppenbarligen beredda att ge avkall på såväl trygghet, god arbetsmiljö och goda försörjningsmöjligheter för arbetarna för att kunna tillgodose arbetsgivarnas intresse av handlingsfrihet och tillväxtmöjligheter. Detta i kombination med de faktiska förslag man lagt riksdagen på arbetsmarknadspolitikens område gör att man på goda grunder kan utgå att SD väljer att ställa sig på arbetsgivarnas sida i långt högre grad än på löntagarnas sida. Om man ovanpå detta också lägger till de antifackliga stämningar som finns inom Sverigedemokraterna så blir bilden än tydligare.
Striden kring Sveriges framtidsväg står helt klart i vanliga höger-vänsterfrågor. Det är i denna konfliktdimension den viktigaste skiljevägen i svensk politik står. Därför måste Socialdemokraterna stå i opposition till alla högerkrafter i den svenska riksdagen, oavsett om de sitter i regeringsställning eller om de utgör ett stödparti till regeringen. Men det är i höger-vänsterskalans stridsfrågor som kampen måste stå.