En av de mest intressanta delarna i Bonniers samling ”Sveriges statsministrar under 100 år” handlar om Rickard Sandler, som var Sveriges statsminister 1925-26.
Författaren Per T Ohlsson berättar om en begåvad och mångsidig S-politiker. Bland annat tog Rickard Sandler initiativ till bildandet av ABF (Arbetarnas bildningsförbund) 1912, fortfarande en av arbetarrörelsens finaste uppfinningar.
Som statsminister hann Sandler inte göra så många avtryck under sin korta tid på posten. I ett par avseenden är han dock historisk. Han är den ende socialdemokratiske statsminister som inte samtidigt varit partiledare. Dessutom är han en av de yngsta som klivit på statsministerämbetet i Sverige – Sandler var 41 år. (Den absolut yngste är Louis De Geer, som var bara 39 år när han blev statsminister 1858).
Sandlers tillträde på statsministerposten 24 januari 1925 markerade även ett generationsskifte inom socialdemokratin. Det gamla ledarskapet – personifierat av starka män som Hjalmar Branting och Fredrik V Thorsson – ersattes av en ny generation (Sandler, Per-Albin Hansson, Ernst Wigforss, Gustav Möller och Per-Edvin Sköld) som skulle dominera svensk politik under 20-30 år framåt. Högintressant är också den politiska strid som gjorde att Sandler tvingades lämna statsministerposten efter bara ett och ett halvt år.
”Det är bättre att låta denna regering falla, än att regeringsmakten lämnas att förfalla”, sa Sandler i en bevingad mening när han ställdes inför ett misstroendevotum och tvingades avgå 7 juni 1926.
Det handlade om S-regeringens ställningstagande i den så kallade Stripakonflikten. Gruvarbetarna i Stripa i Guldsmedshyttan i Västmanland hade gått i strejk för högre lön 1925. Men gruvbolaget vägrade gå med på kraven och begärde istället att statliga arbetslöshetskommissionen skulle hänvisa arbetslösa gruvarbetare till Stripa.
Det skedde även när kommissionen skickade femton arbetslösa till malmlastning – i klartext: ett statligt sanktionerat strejkbryteri. Men inte nog med. Arbetslösa som vägrade att ta de anvisade jobben i Stripa hotades även med indragen arbetslöshetsersättning.
Beslutet överklagades med all rätt till den socialdemokratiska regeringen, som upphävde arbetslöshetskommissionens beslut i maj 1926. Regeringens ställningstagande blev emellertid början till slutet för Sandlers tid som statsminister. Liberalerna och de konservativa (som tillsammans hade majoritet i riksdagen) bildade gemensam front mot den socialdemokratiska minoritetsregeringen. De valde att gå på gruvbolagets hårda linje mot arbetarna och fällde Sandlers regering i en dramatisk omröstning i riksdagen.
Noterbart är att samma konfliktlinje går igen i dagens politiska diskussioner om lägre ingångslöner, kollektivavtal vid offentliga upphandlingar eller Lex Laval. I högtidstalen talar sig visserligen alla partiledare varma för kollektivavtal och facklig organisering. Men när det hettar till ser vi hur borgerligheten konsekvent ställer sig på arbetsgivarsidan.
”Begränsa strejkrätten”, säger Jan Björklund (L). ”Nu krossar vi LO”, twittrar MUF-basen Benjamin Dousa. ”Fuck facket forever”, manade CUF för några år sedan.
Bland statsvetare och politiska kommentatorer är det numera högsta mode att snacka om GAL-TAN-skalan som sägs utmana den gamla höger-vänster-skalan.
(GAL står för grön, alternativ och libertarian medan TAN står för traditionell, auktoritär och nationalistisk).
Det är en övning som kan vara intressant på statsvetenskapliga seminarier och liknande teoretiska diskussioner. Men på arbetsmarknaden och i den praktisk-politiska verkligheten (till exempel när riksdagen voterar om kollektivavtalens ställning vid offentliga upphandlingar) spelar fortfarande den traditionella motsättningen mellan arbete och kapital – mellan höger och vänster – en helt avgörande roll.
Vissa sanningar och politiska dimensioner från Rickard Sandlers tid består även i dagens samhälle. Om dessa bör vi också tala inför nästa års riksdagsval. All debatt kan inte kretsa kring invandring och kriminalitet.