Akademin? Nä, inget för mig. Har jag tyckt. Jag ser mig som praktiker med vissa problem att tänka logiskt, åtminstone när det gäller siffror. Visserligen är jag utbildad, även om journalistutbildningen i början av 1980-talet var praktiskt inriktad utan högre akademisk status. Och visserligen läser jag mycket forskning i mitt arbete, men har för den skull inte ansett mig vara särskilt bildad eller intellektuellt lagd.
I hemlighet har jag haft en överdriven respekt för akademiker och intellektuella, men dolt det genom ett slags omvänt klassförakt; har avfärdat hela miljön som snobbig. Egentligen är det en typ av klasskomplex, ett bildningskomplex. Det blev synligt på en doktorandkurs i oktober. En kurs för folk som arbetar med sin avhandling. Det gör inte jag. En vän i akademin uppmuntrade mig att söka och när jag tvekade blev jag övertalad. Efter kursens första dag sa kursledaren lite diskret till att jag måste sluta be om ursäkt för mig själv. Jag hade, utan att märka det, öppnat varje mening med att säga: ja, jag är ju inte akademiker men ...
Kursen blev vad min pappa brukar kalla en hallelujaupplevelse. Sådana får han själv av att se Zlatan spela fotboll, till exempel, eller lyssna till en viss typ av metallmusik. Jag fick raskt omvärdera mig själv - igen - för jag trodde att jag var färdig med det. I min familj är jag ju den som med min utbildning bekräftat att vi gjort en klassresa. Den som på medelklassvis reflekterar över bakgrund, över släktens närmast fanatiska förnekande av sitt ursprung. Människor som med hjälp av en rad strategier skapade sig en "finare" bakgrund: namnbyte, språkliga glidningar, halvsanningar, antydningar, titelsjuka, snobbism, och högerliberala åsikter.
Min pappa - en av få kvar - sa vid ett tillfälle: "När jag som fattig arbetarson kom in i den släkten (på mammas sida) anammade jag deras starka längtan att vara förmer. De kom från fattig bondsläkt men betedde sig som om de var släkt till kungen."
Gemensamt skapade släkten en mytologi med en del bisarra inslag, bland annat en dyrkan av kungligheter. Morbror kunde ha långa utläggningar om det danska kungahusets porslinssamling. Mosters revanschistiska höjdpunkt var berättelsen om när hon drack te med Lord Spencer, prinsessan Dianas far. De samlade på berättelser som gav en air av förfining, de halade sig in i en annan klass genom att odla bekanta i "finare" kretsar. De skaffade saker som markerade "finhet". Under hela min uppväxt fick jag silverbestick i gåvor vid födelsedagar och jular. En gigantisk samling som förvarades i bankfack tills jag sålde den för 20 år sedan. För att inte tala om den uppsättning linnehanddukar med monogram jag äger, eller det stora antalet linneborddukar.
Hur tänkte de? Att jag skulle ha flotta middagar för societeten i min stora salong i min jättevilla i den fina stadsdelen Örgryte? Länge tyckte jag att min släkt bestod av en samling obildade excentriker med storhetsvansinne som halvljög om stort och smått tills ingen längre visste vad som var sant. Samtidigt var de på olika sätt starka förebilder genom att bryta normer om kön och sexualitet. Pappa gifte sig med en äldre kvinna. Morbror levde i en livslång relation med en man. Moster avancerade från mannekäng till vd för ett transportföretag. Det saknades inte ambitioner och drivkrafter, även om de inte handlade om utbildning.
Och jag? Såklart har jag tagit efter hela bunten. Jag kompenserar komplexet med att sluka forskning. Nästan allt jag gör börjar i tanken med: jag ska fan visa dom. Vad är det om inte revanschism? Och nu ska jag fan visa dom igen (egentligen är det mig själv jag ska visa). Jag tänker plugga vetenskapsteori.