Ibland när jag tänker på alla oroshärdar runt om i världen kan jag drabbas av en känsla av hopplöshet med därpå följande våg av uppgivenhet. Detta då vissa av världens konflikter verkar på olösliga. Parterna står ljusår från varandra och verkar vilja erkänna för sig själva att det är genom ett givande och tagande i någon form av samförståndslösning som man kan komma framåt och kanske lösa konflikten.
En sådan våg av hopplöshet sköljde över mig när jag läste en artikel om konflikten mellan Israel och Palestina. Denna konflikt som aldrig verkar komma närmare en lösning. Det råder i bästa fall "status quo", men oftast känns det som om man tar ett steg framåt och minst två tillbaka.
Den tanke som gång på gång förs fram om en tvåstatslösning i fredlig samexistens känns verkligen ouppnåelig i takt med att inrikespolitiken i Israel alltmer låter sig präglas av extremt nationalistiska krafter. Krafter som gör allt för att Israel inte ska göra några som helst eftergifter mot palestinierna.
Denna inrikespolitiska spänning tar sig uttryck på många olika sätt. Ett är den bosättarpolitik som förs. Den israeliska bosättarrörelsen tar allt mer kontrollen över Västbanken. Ett exempel är det så kallade område C på Västbanken, det enda större sammanhängande landområdet på den annars så sönderstyckade Västbanken. Ett område där de bördiga markerna och vattentillgångarna finns. I område C ligger också den strategiskt viktiga Jordandalen.
Omkring år 1970 levde endast 1200 israeler i den västra Jordandalen medan Palestinierna beräknades vara någonstans mellan 200 000 till 320 000. Efter årtionden med en kombination av antipalestinsk politik riktad mot området i form av rivningar av palestinska bosättningar, strypningar av vattentillgången till palestinska byar och vägran att ge palestinier byggnadstillstånd och en aggressiv bosättarpolitik har den arabiska befolkningen minskat till omkring 55 000 samtidigt som den israeliska har ökat till närmare 310 000 personer.
Detta är inget annat än en smygannektering från Israels sida, och strider mot palestinska intressen. Men det stannar inte med detta. De många gånger aggressiva nybyggarna utsätter den palestinska befolkningen för både fysiskt våld som psykiska övergrepp.
FN:s människorättsråd antog för en tid sedan en resolution som gick ut på att utreda om den israeliska bosättarpolitiken inkräktar på palestiniernas mänskliga rättigheter. Detta är naturligtvis ett första viktigt steg när det gäller att vrida åt tumskruvarna på den israeliska ockupationsmakten. Tyvärr röstade den annars så "självpåtaget rättsmedvetna" världspolisen USA emot resolutionen.
En lösning på konflikten Israel-Palestina med en tvåstatslösning måste komma till stånd mycket snart, annars kommer det inte längre att finnas någon möjlighet till en sådan lösning. Får Israel härja fritt kommer de snart att ha annekterat än mer av palestinskt territorium.
Sverige måste därför agera, såväl inom EU som inom världssamfundet i övrigt. Ett första steg vore att erkänna Palestina som självständig stat och rösta för ett palestinskt medlemskap i FN. Men med Carl Bildt som utrikesminister och Jan Björklund som sänke i regeringen i denna fråga är detta en tyvärr utopi.