Minns ni de kända orden från en av Socialdemokraternas gamla valaffischer: Gärna medalj, men först rejäl pension. Orden var slagkraftiga och gjorde budskapet klart att om du slitit ett helt arbetsliv så krävs det mer än uppskattning från arbetsgivaren i form av en medalj för att klara ålderns höst. Det krävs också mat på bordet, och för att klara det så krävs en rejäl pension.
På 1940-talet såg Socialdemokraterna hur pensionerna bidrog till att öka klyftorna mellan olika löntagare i den tidens Sverige. Vissa hade knappt någon pension alls att leva på medan andra hade det avsevärt mycket bättre. För många var ålderdom och pensioner synonymt med fattigdom. Det var utifrån denna samhällsanalys partiet agerade och krävde att en allmän tjänstepension skulle införas. Högerkrafterna höll emot eftersom pensionerna skulle lösas genom individuellt sparande.
Pensionen är i grunden en mycket ideologisk fråga då den i grunden handlar om pensionen ska vara ett kollektivt åtagande för samhällsgemenskapen eller en privatsak för den enskilde. Solidariskt uppbyggd eller helt och håller inkomstrelaterad.
Socialdemokratin gick segrande ur striden och ATP-systemet infördes, ett system som gav arbetarna samma pensionsrätt som tjänstemännen redan sedan tidigare haft. Systemet med allmän tilläggspension var en stor framgång för Socialdemokraterna då systemet både ökade jämlikheten i det svenska samhället och gav ökade incitament för att arbeta mer.
Men ATP-systemet uppfattades av vissa som alltför frikostigt och under nittiotalets början hamnade systemet under hård politisk diskussion. Detta ledde fram till den blocköverskridande överenskommelsen om premiepensionssystemet. Genom detta raderades pensionssystemets inkomstutjämnande funktion och möjligheten till kollektiv kapitalbildning överända. I stället för att pensionssystemet tog sin utgångspunkt i att se till att fattigdomen kunde minimeras så blev i stället utgångspunkten för systemet att staten aldrig skulle kunna gå back på pensionerna utan att hela risktagandet i pensionssystemet skulle överföras på löntagarna och pensionärerna. Det är det vi nu ser frukterna av.
Det är därför dags för Socialdemokraterna att lyfta frågan om ett nytt reformerat pensionssystem ett par snäpp på den politiska dagordningen. Det är ingen lösning att som finansminister Anders Borg sätta sin tilltro till att marknaden ska reda upp i pensionsträsket. Det har aldrig varit något självändamål för marknaden att bidra till ekonomisk utjämning mellan olika löntagargrupper. Frågan är politisk, och måste hanteras av de svenska politikerna.
Är inte den samlade borgerligheten intresserad av att diskutera förbättringar inom pensionssystemet måste Socialdemokraterna göra detta till en av de stora frågorna i 2014 års val.
Det är nämligen inte acceptabelt att en majoritet av Sveriges löntagare ska få en dålig pension på ålderns höst. De människor som gett sitt bästa under ett helt arbetsliv ska ha rätt till social och ekonomisk trygghet på ålderns höst. Något annat är otänkbart.