Flera opinionsundersökningar har genom åren visat att den stora lejonparten av den svenska lärarkåren drömmer om ett återförstatligande av den svenska skolan. Detta är också en uppfattning som Jan Björklund och Folkpartiet omfamnar och marknadsför. Den bild av skolans problem som en direkt effekt av kommunaliseringen som man har odlat har i mångt och mycket kommit att bli en sanning i den svenska skoldebatten. Det var därför ytterst välkommet när Alliansregeringen till slut valde att tillsätta en utredning kring vilka effekter som kommunaliseringen haft. Notabelt är dock att regeringen i utredningsdirektiven inte gav utredaren något som helst uppdrag att ta ställning till ett eventuellt återförstatligande av den svenska skolan.
Leif Lewin konstaterar att kommunaliseringen till stora delar inneburit ett misslyckande. Syftet med kommunaliseringen, som var att effektivisera och höja kvaliteten i skolan, har inte uppnåtts. Tvärtom har effekterna blivit fallande skolresultat, ökade skillnader i skolresultat och försämrad status för lärarna.
Leif Lewin konstaterar att en av grundförklaringarna till reformens misslyckande var den misstro mot reformen som fanns från lärarhåll. Därmed var förutsättningarna för reformens genomförande redan från början ytterst dåliga. Misstron gällde inte enbart huvudmannaskapet utan också den skolpolitik som förts och som upplevdes ha för litet fokus på ämneskunskaper. En annan orsak till lärarmotståndet mot kommunaliseringen var kopplat till den minskade frihet som lärarna upplevde när deras arbetstid reglerades hårdare än tidigare.
Lewin konstaterar också att en av huvudförklaringarna är decentraliseringen gick för långt. Den borgerliga regering som tillträdde 1991 kom att minska den statliga styrningen av skolan i långt högre grad än vad som var den socialdemokratiska grundtanken i reformen. Regeringen Bildt valde att minska den statliga kontrollen över de styrmedel som den socialdemokratiska regeringen vid reformens genomförande bibehölls i statlig ”ägo” för att garantera likvärdigheten i det svenska skolsystemet; tillsynen av skolan, meritvärdering vid tillsättande av lärartjänster, målformulering i läroplanerna, uppföljning och utvärdering av skolan, styrningen av lärarutbildningen, genomförande av nationellt motiverad fortbildning och det specialdestinerade statsbidraget till skolan.
En ytterligare faktor som bidrog till reformens misslyckande är att kommunerna inte fick tillräckligt stöd från Skolverket vid reformens genomförande. Verket häll hårt på principen att kommunerna nu hade huvudansvaret och att man som statlig myndighet inte skulle gå in och leda kommunerna rätt genom att komma med pekpinnar. Detta väckte stor frustration bland de kommunala huvudmännen som upplevde att man fick höra att man inte gjorde rätt men aldrig fick ledning om hur man skulle göra i stället.
Lewins utredning har redan mött hård kritik. Från Sveriges kommuner och landsting, SKL, har kritiken bestått i att utredningen så ensidigt fokuserat på själva kommunaliseringen och att ingen hänsyn tas till andra skolreformer som genomfördes i samma veva. SKL:s representant i utredningens referensgrupp, Per Arne Andersson, menar att Lewin inte heller gett andra viktiga förändringar, som införandet av målstyrda kurs- och läroplaner och ett nytt betygsystem, något som helst förklaringsvärde när det gäller skolans utveckling under denna tid. En annan brist som Andersson påtalar är att utredningen bortser från samhällsförändringar som också påverkade den svenska skolan. De faktorer som Andersson då relaterar till är framför allt den digitalisering av samhället som skedde, den ökade globaliseringen, den ökande mångfalden i Sverige och nittiotalskrisen med dess nedskärningar.
Lewins slutsats är att kommunaliseringen av den svenska skolan är grundförklaringen till merparten av de försämringar som vi nu kan se i den svenska skolan. Här sätter han avsaknaden av ett starkt lokalt ledarskap i främsta rummet. Just när det gäller det lokala ledarskapets betydelse har Lewin en klar och tydlig poäng – i ett historiskt perspektiv. Tyvärr fastnar Lewin just i historia. Det finns inget som helst framåtsyftande i Lewins utredning.
Det hade nämligen varit intressant om Lewin fört något resonemang kring vilka förutsättningar det finns för att stärka det lokala ledarskapet så att det fungerar på det sätt som behövs för att kunna vrida utvecklingen rätt. Inte heller finns det några djupare resonemang om vilka effekter de åtgärder som vidtagits för att stärka det lokala ledarskapet, främst skärpningarna i kraven på rektorernas utbildning och rektorernas utökade ansvar, har haft och kan förväntas ha.
Förespråkarna för ett återförstatligande av den svenska skolan hade nog hoppats på mer av den Lewinska utredningen. Visserligen får man vatten på sin kvarn för att kommunaliseringen inte lyckades uppnå sina syften, men man får inget som helst stöd för att ett återförstatligande av den svenska skolan skulle vara lösningen på den svenska skolans problem.
Den Lewinska utredningen mynnar ut i ett enda stort frågetecken. Vi står fortfarande kvar på samma ruta. Vi har visserligen lärt oss mer om hur man inte ska genomföra stora reformer och hur viktigt det är att inte ha de viktigaste aktörerna emot sig när man ska genomföra större förändringar. Men det är i princip allt.
De viktigaste framtidsfrågorna för skolan, och där det verkligen skulle behöva utredningar för att komma fram till åtgärder, omfattas inte av Lewins utredning. Utredningen lär bli en hyllvärmare som visserligen kommer att användas som slagträ i den politiska debatten. Men den kommer inte att leda fram till något fruktbart för den svenska skolan.
Vi får i stället sätta vårt hopp och vår tilltro till den skolkommission som regeringen tillsatte efter kallduschen från PISA-undersökningen. Den kommissionen har ju faktiskt till uppdrag att blicka framåt och komma med förslag som ska syfta till att vända utvecklingen för svensk skola. Det är precis det som behövs. Inte navelskåderi á la Lewin som mest handlar om bakåtblickande och skuldfördelning.
Den svenska skoldebatten står just nu och trampar vatten. Det ändrar inte Leif Lewins utredning på. Tyvärr kommer den nog i stället att cementera de låsningar som redan finns. Risken är därmed stor att Lewins utredning kommer att vara till större skada för den svenska skolan än vad den kommer att vara till hjälp.