I förra veckan presenterade utredaren Hans Heggemann på Statistiska centralbyrån en djupdykning i inkomststatistiken för olika grupper i vårt svenska samhälle. Den slutsats man kan dra av de siffror som Hans Heggemann presenterar är kort och gott att inkomstklyftorna åter växer i Sverige.
Under perioden 1999 till och med år 2010 har den tiondel av befolkningen som har högst inkomster fått en femtioprocentig ökning av sina inkomster medan den fattigaste tiondelen av vår befolkning endast fått en inkomstökning på fem procent. Det är på samma sätt möjligt att påvisa en stor skillnad i inkomstutveckling mellan dem som förvärvsarbetar och dem som inte gör det. Den förstnämnda gruppen har haft en inkomstökning på trettioåtta procent medan den senare haft en ökning på fem procent.
Det vore lätt att göra en tankevurpa och direkt gå till ett frontalangrepp på den borgerliga regeringen och lägga skulden enbart på den. Men så är det inte. Denna utveckling började tyvärr redan under det socialdemokratiska regeringsinnehavet. Och det har vi som parti all anledning att se ytterst självkritiskt på. Vi talar ofta om värdet av att hålla samman landet och att inkomstklyftorna måste minska.
Uppenbarligen så gick den praktiska politik som partiet förde i regeringsställning inte hand i hand med de vackra ord som hördes från våra företrädare. Detta bör bli en av de punkter som partiet går på djupet kring så att man kan formulera tydliga och skarpa förslag som verkligen skulle leda till att inkomstklyftorna i landet minskar efter en socialdemokratisk valseger. Det måste gå att se skillnad på utvecklingen med en moderatledd regering som ser ökade inkomstklyftor som något positivt och en socialdemokratisk regering som ser minskade inkomstklyftor som något absolut nödvändigt för att bygga Sverige starkt.
Men det finns en viktig aspekt i de siffror som Hans Heggemann presenterar. Det är nämligen så att ökningen av inkomstklyftorna har accelererat under den tid som borgerligheten haft makten. En mycket viktig förklaring till detta är naturligtvis de jobbskatteavdrag som regeringen genomfört. Den som tjänar mer har ju fått mer i skattesänkning än den som tjänat mindre. Och vad annat hade man kunnat vänta sig av en högerregering. Jobbskatteavdraget är också den stora förklaringen till skillnaderna i inkomstutveckling mellan dem som förvärvsarbetar och dem som inte gör det.
Hans Heggemann sätter genom sin djupdykning i inkomststatistiken fingret på vad effekterna av den moderata arbetslinjen blir. Ökade klyftor i samhället och ett förstärkt utanförskap. Det är vad de själva kallar för sänkta trösklar och att det ska löna sig att arbeta.
I klartext handlar det om att sänka ersättningarna så att den arbetslöse eller sjuke tar ett jobb till låg lön för att överleva. Den som står utanför arbetsmarknaden ska straffas dubbelt genom att gå miste om inkomstutvecklingen i samhället, som salt i såren på en tillvaro där man redan lever på fattigdomens brant.
Den fråga man måste ställa till Reinfeldt och Borg är på vilket sätt Sverige har blivit ett bättre samhälle med allt mer ojämlik fördelning av inkomster och förmögenheter. Sysselsättningsgraden har inte ökat i Sverige trots att sjuttio miljarder i skattesänkningar just skulle bidra till att folk skulle vilja arbeta mer.
Inte heller har andelen arbetande befolkning i jämförelse med den icke förvärvsarbetande ökat. Kvar blir bara de ökande inkomstklyftorna som effekt av regeringspolitiken.
Vi behöver inte mer av den borgerliga politik som så uppenbart har misslyckats. Socialdemokraterna måste därför snabbt komma fram med ett tydligt politiskt alternativ som visar att det finns en annan väg att gå.
Men det brådskar. Här måste Juholt och Waidelich lägga fokus just nu.