Demoskops opinionsundersökning som publicerades mitt under almedalsveckan i Visby kom som en ytterligare kalldusch för alliansen. Nu är det inte bara Kristdemokraterna som ligger under fyraprocentsspärren till riksdagen. De har nämligen fått gott sällskap av Centerpartiet. Och att tvingas rädda två partier som riskerar att falla ut ur riksdagen genom stödröstning kan bli kostsamt för Folkpartiet och Moderaterna. Man måste därför stämma i bäcken och försöka få upp de två minsta allianspartierna på banan igen så att de av egen kraft kan hålla näsan ovanför vattenytan.
Därför är de borgerliga partiernas strategi under Almedalsveckan, att ge varandra utrymme för profilering av den egna politiken och det egna partiet oavsett om detta kan komma att uppfattas som kritik av de övriga, inte särskilt överraskande. Partierna måste nämligen få en chans att locka tillbaks de grupper som nu lämnat partierna på grund av den otydlighet som allianssamarbetet medfört.
Men strategin är riskfylld också. Den kan nämligen lägga grund för framtida problem. Vänjer partierna sig vid att låta de egna partiintressena gå före alliansens bästa kan detta lätt komma att utvecklas till en catfight. Och borgerlig splittring har fram till det berömda mötet i Högfors mer varit regel än undantag.
Centerpartiets Annie Lööf var den av de borgerliga partiledarna som vässat klorna allra mest inför sitt Almedalstal. Men så är också hon som har mest att förlora på den situation som råder i dag. Centerpartiets usla siffror sätter en enorm press på henne. Hon måste få Centerpartiet att komma ur den medieskugga de befinner sig. Då gäller det att agera ångvält och tvinga sig in i den politiska debatten och människors medvetande.
Men det är inga små hugg som Annie Lööf utdelar när hon säger att alliansprojektets glöd har falnat och att det behövs ett generationsskifte inom alliansen. Indirekt pekar hon då ut Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund som ansvariga för förfallet inom alliansen. De två är ju de enda som är kvar Högforstiden. Och med Göran Hägglunds permanenta parkering under fyraprocentsspärren är udden främst riktad mot statsministern själv. Vad Göran Hägglund och hans kristdemokrater egentligen säger eller gör betyder nog endast något på marginalen i Annie Lööfs värld.
Annie Lööf tvekar inte. Genom att bjuda in allianskollegorna till sitt föräldrahem i Maramö utmanar hon Fredrik Reinfeldt öppet om vem som ska bära den ideologiska ledartröjan inom alliansen. Hon vill ta kommandot och första steget är själva avslöjandet att kejsarens nya kläder faktiskt är en illusion. Men kommer det schackdraget att bli lyckosamt? Knappast. Risken är i stället stor att hon uppfattas som bråkig och icke ansvarstagande.
Men det är inte bara Annie Lööf som slåss för sin och sitt partis överlevnad. Även Göran Hägglund sluggar hej vilt omkring sig. Men på något sätt märks det att han tävlar i lättviktsklassen i jämförelse med Annie Lööf. På något sätt känns inte hans uppstudsighet mot bossen Reinfeldt och hans parti lika utmanande som Annie Lööfs rallarsvingar. Men även han visar att han vässat klorna under sommaren och är beredd att slå vakt om sitt revir.
Fredrik Reinfeldt gör nog bäst i att fundera över hur han ska agera för att hålla sina polare i alliansen i skinnet samtidigt som han räddar dem kvar i riksdagen. Faller något alliansparti ut ur riksdagen är en borgerlig regering efter valet 2014 en utopi. Det kan mycket väl komma att hända om han inte låter Annie Lööf och Göran Hägglund ge honom lite ytliga rivsår då och då. Vem vet, den borgerliga catfight vi sett i Almedalen kanske bara är ett spel för gallerierna i syfte att ge modstulna centerpartister och kristdemokrater ny råg i ryggen.