När arbetarrörelsen i Sverige växte fram på 1800-talet så var det i svallvågorna av en enorm migrationsvåg från landsbygden till sågverken, gruvorna och fabrikerna. Demokratin är resultatet av att människor i nya sammanhang organiserat sig mot upplevda orättvisor och i den processen lärt sig demokratins hantverk i praktiken. Ofta var de tidiga konflikterna med arbetsgivarna spontana och till synes oorganiserade. Fackföreningsrörelsen som vi känner den i dag fanns ännu inte på plats. Men samtidigt var det fröet till den demokratiska utvecklingen i Sverige. Detsamma har långt senare skett i andra delar av världen.
I Sydafrika gick den fackliga centralorganisationen COSATU under 1980-talet i bräschen för motståndet mot både det vita minoritetsstyret och orättvisor på arbetsmarknaden. Men allt började med att landsbygdsbefolkning sökte sig till gruvorna och industrierna i Transvaal. I Brasilien växte fackföreningsrörelsen CUT fram i industribältet kring São Paulo och bidrog till att först störta militärjuntan. Men allt började med att landsbygdsbefolkning sökte sig till industrierna och storstäderna. Demokratiseringsprocesser som dessa är samhällsförändringar som behöver folkvandringar och folkrörelser. Nya perspektiv uppstår när människor bryter upp från det gamla och tillsammans med andra upptäcker sina nya sammanhang.
Under de senaste decennierna har vi sett hur Kina i allt snabbare takt har industrialiserats. Svenska politiker, företagsledare och journalister har oftast fokuserat på stabilitet, exportmarknader för svenska varor och snabb ekonomisk tillväxt. Men en industrialisering som den i Kina innebär också samma sak som när Sverige, Brasilien eller Sydafrika industrialiserades. Människor migrerar från fattiga områden på landsbygden till industriorter och storstäder. Människor från olika håll förs samman på stora arbetsplatser, under likartade villkor och efterhand med gemensamma intressen.
Under de senaste åren har vi sett en enorm strejkvåg i Kina. Även om det saknas exakta siffror på hur många strejker som ägt rum så uppskattar tillförlitliga källor antalet till ungefär 30 000 stycken år 2009. Och det finns inget som tyder på att de blivit färre. I en rapport som China Labour Bulletin, en organisation som bevakar och försvarar arbetares rättigheter i Kina, publicerade tidigare i höst beskrivs hur en ny generation unga migrantarbetare under de senaste åren har tagit en ledande roll i strejkvågen.
Över 60 procent av migrantarbetarna är födda efter 1980. Det är en generation som aldrig har upplevt något annat än den auktoritära kapitalism som sjösattes av Deng Xiaoping och det kinesiska Kommunistpartiet efter Kulturrevolutionen. De är heller inte tillräckligt gamla för att ha varit delaktiga eller egentligen ha några egna minnen av studentprotesterna på Himmelska fridens torg 1989. Men det är den första generationen migrantarbetare som inte anser sig vara bönder. De ser sig som permanenta storstadsbor och längtar efter att få skapa sig bra liv i städerna. Men ofta möts de av låga löner, tuffa arbetsförhållanden och diskriminering på grund av sin bakgrund på landsbygden.
Genom att använda sig av den nya informationsteknologin - mobiltelefoner, internet och sociala medier - har den spirande kinesiska arbetarrörelsen kunnat sprida uppmärksamhet om strejkerna, få folkligt stöd för sina krav och samordna aktioner. De senaste årens strejkaktioner har ofta uppstått koordinerat i klusterform inom specifika branscher och regioner med likartade krav från de strejkandes sida. Och det finns tecken som tyder på att de har varit framgångsrika. Ofta har strejkerna resulterat i rejäla lönepåslag, och den i praktiken statskontrollerade fackföreningsrörelsen har på sina håll börjat öppna upp för möjligheten till demokratiska val av företrädare.
Det är fortfarande långt kvar att gå, och även om strejkerna - som strejker i allmänhet gör - framför allt handlar om höjda löner, bättre arbetsvillkor och rätten till kollektivavtal utgör strejkerna precis som i Sverige, Brasilien och Sydafrika fröet till en demokratiseringsprocess.
Högerdebattörer brukar hävda att det är handeln med Kina som kommer att lägga grunden för demokratiska förändringar. Det är delvis sant. De internationella företag som lägger sin produktion i Kina har visserligen inget intresse av en demokratisk utveckling. Den auktoritära kapitalism som utvecklats under Kommunistpartiets beskyddande vingar är själva anledningen till att de sökt sig dit. Och konsumenterna i västvärlden har med all tydlighet visat att de inte bryr sig nämnvärt om de villkor under vilka deras varor tillverkas. Men den interna utveckling som industrialiseringen har inneburit med migration och oberoende organisering av arbetarna kan mycket väl vara det som lägger grunden till en förändring av världens största land. Demokratisering kräver folkvandringar och folkrörelser.