Ibland kan medieutspel ha sina klara poänger och sätta fokus rätt. När Sverigedemokraterna förärade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet med varsin hink och spade avsedda för lek i sandlådan, efter att de hoppat av tv:s partiledardebatt med motiveringen att de inte ville stå på samma sida som SD, så slog man verkligen huvudet på spiken. För visst känns det som om utfrysningen av Sverigedemokraterna nått en ny bottennivå.
Det är genom att ta debatten med Sverigedemokraterna, på det respektfulla sätt partiet förtjänar i kraft av att vara ett demokratiskt invalt parti i Sveriges riksdag, som man kan tydliggöra skillnaderna i politik och verkligen visa att SD står för något extremt i svensk politik som man inte vill ha att göra med.
Att vägra stå på samma sida av rummet i en tv-studio är inget som inger respekt. Det känns närmast som ett uttryck för en rädsla att man inte på ett tillräckligt tydligt sätt ska kunna uppvisa ett tillräckligt stort avståndstagande. Men då får man i stället skärpa argumentationen så att det blir tydligt för väljarna att ett samarbete med SD är fullständigt uteslutet.
Effekten av den sandlådemobbing som S och V nu givit sig in på är att Sverigedemokraterna får chansen att framstå som martyrer. Det hade varit betydligt mer fruktbart att ställa partiet mot väggen för att de i praktiken fungerar som ett stödparti till regeringen och därmed fungerar som möjliggörare för regeringspolitiken. Nu fick SD i stället chansen att framställa sig som det oppositionsparti man inte är i verkligheten.
Det är dags att kliva upp ett steg på mognadstrappan och sluta upp med dessa sandlådefasoner. Ta oppositionsrollen på allvar och gör ert jobb som kritiker mot regeringspolitiker. Det gör man som konstruktiv debattör på plats i studion- inte som sur och passiv åskådare i soffan framför tv-
apparaten.