ROBIN ENANDER HOTMAIL.COM: Kärleksfull kritik

Mona Sahlins besked om att hon avgår är ett sorgebud för hela det socialdemokratiska partiet. Detta snabba och, som jag ser det, osunda ledarskifte saknar motstycke i socialdemokratins historia. Ingen av Sahlins manliga företrädare möttes någonsin, nederlag till trots, av ett liknande motstånd. Att tillskriva henne skulden för partiets tillbakagång är både dumt och orimligt. När hon tillträdde för snart fyra år sedan klev hon på och tog befälet över ett redan sjunkande skepp. Hennes insats sedan dess har varit ovärderlig. Men efter de senaste veckornas mediala anstormningar mot henne så återstod inga alternativ. Även om avgångskraven troligtvis inte är representativa för hela rörelsen. I och med detta senareläggs dessvärre den erforderliga politiska genomgång som partiet behöver gripa sig an. Risken är stor att Mona Sahlin får klä skott för valnederlaget vilket kan försvåra möjligheterna till revitalisering.
Valet att indirekt avsätta partiledaren efter en valförlust vittnar om hur folkrörelsetanken fått stryka på foten. Det är som taget ur PR-föreskrifterna för vilket börsnoterat bolag som helst. Men det har knappast skett på medlemmarnas begäran. Faktum är att det tagits åtskilliga nya folkrörelseinitiativ. Ett exempel är den "öppna kriskommissionen" som startats av partisympatisörer på gräsrotsnivå runt om i landet, som ett alternativ till den mer ledningsinterna kriskommissionen. Förhoppningsvis blir det ett mönstergivande exempel för hur arbetet inom socialdemokratin artar sig fortsättningsvis. Öppet.
De senaste dagarnas fältrop lyder "förnyelse!". Det kan tyckas vällovligt. Men ordet "förnyelse" tenderar att likställas, i politiska sammanhang, med anpassning åt höger. Det borde vara ett varningstecken när borgerliga ledarskribenter, förment välvilliga, föreskriver mer av denna "förnyelse" - som i själva verket pågått inom socialdemokratin sedan 90-talet. Givetvis är högern tacksam som fått bevittna en långsam glidning in på deras planhalva. Ju längre åt höger socialdemokratin går desto längre åt höger kan moderaternas politik ta avstamp utan att förskjutningen blir uppenbar.
Reinfeldts framgångar är mest av allt en socialdemokratisk konstruktion. Ifrågasättandet av socialdemokratin som arbetarparti har använts av högern som retoriskt instrument långt före Schlingmanns tid, men aldrig med samma genomslagskraft. Redan 1932 kunde man läsa på dåvarande högerpartiets valaffischer: "England med sina 20 milj. arbetare på 29 milj. invånare har störtat socialismen. Varför? Därför att socialismen betyder ökad arbetslöshet och höjda skatter." De nya Moderaternas förrädiska retorik är således inget nytt. Men genom att ge avkall på grundläggande principer och engagerande samhällsprojekt så legitimerade socialdemokratin för egen hand Reinfeldts resonemang. De trytande väljarsympatierna har följt parallellt med nedmonterandet av välfärdsstaten. När vi självmant överger målet om full sysselsättning, stryper reformmöjligheterna med stelbenta ekonomiska doktriner och återkallar den elementära kritiken av kapitalismen så diskvalificerar vi oss själva som motpol till högern.
Socialdemokratin måste stå upp för sina värderingar och avbryta sin ökenvandring i ingenmansland. För den demokratiska socialismen är i grunden den enda möjliga motkraften till en skenande marknadsfundamentalism som är ett fortsatt hot mot människan och miljön. Klyftorna är större än någonsin. Bara arbetarna, facket och en progressig internationell socialdemokrati kan agera motpol när diktaturen Kina, där kommunismen och kapitalismen gått samman, övertar den världsekonomiska dominansen. Socialdemokratin behövs mer än någonsin. Därför är jag socialdemokrat.