Kaos är granne med Gud hette visst en av Lars Noréns nattsvarta teateruppsättningar. En sådan titel ger i dagar som denna en viss tröst till socialdemokratiska hjärtan. Det kan inte bli så mycket mörkare innan det måste börja ljusna. För visst kommer det att ljusna. Att väljarna vänder partiet ryggen när partiet kastas runt som en övergiven vindsurfare på brädan i ett mycket stormigt hav är inget konstigt. Just nu saknar partiet såväl ledning som tydlig politik, så väljarna har egentligen inget att ta ställning till.
Men ur detta kaos måste bara något nytt födas. Det är ett gyllene läge. Men det är ett läge som lätt kan förspillas. Vägvalet som partiet kommer att göra i mars är därför viktigare än någonsin. Man kan endera välja ett proaktivt handlingssätt där man offensivt möter väljarnas behov av ett tydligt, modernt och radikalt socialdemokratiskt framtidsalternativt eller ett mer försiktigt defensivt, räddhågset och tillbakablickande status quo-läge. Men är ett status quo på 24-30 procent av väljarstödet verkligen något att ens tänka på. Det är den frågan varje partimedlem måste ställa sig.
Vilken väg den extra partikongressen än väljer måste energi ägnas åt att återuppväcka de egna partimedlemmarnas framtidstro. Det är nästan så att man vill ta till en del av orden i den svenska kyrkans tackbön som läses efter förlåtelsen där man säger: "Stärk vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek." För det är det som det egentligen handlar om. Vi måste stärka såväl vår egen tro på kraften i den socialdemokratiska politiken som vi måste få väljarna att också stärkas i sin tro på kraften i en socialdemokratisk samhällsomvandling. Men den interna tron kommer ändå först. Huvuduppgiften för en ny socialdemokratisk partiledare blir alltså att stärka vår tro. Den andra delen i vår tackbön till den kommande partiledaren är att han eller hon ska öka vårt hopp, så en visionär hållning är A och O. Det är endast genom att peka på en tydlig bild av vart vi ska ta oss som vårt hopp kan öka. Men sedan kommer det viktigaste av allt. Att återuppliva vår stolthet över vad vi har åstadkommit och vad vi ska åstadkomma i framtiden. Det är upplivandet av kärleken till partiet som detta handlar om.
Med tro, hopp och kärlek ska socialdemokratin återuppväckas som den starkaste samhällskraften i svensk politik. Vi ska visa att den moderata dominans som vi ser nu är en historisk parentes i en tid av omdaning inom socialdemokratin. Vi ska resa oss likt Fågel Fenix ur askan i ny skepnad för att uträtta vårt värv.
Men detta kräver mod, ett mycket stort mått av mod. I vilken utsträckning vi har kraft att gå den väg vi måste är det som kommer att avgöra i vilken utsträckning vi kommer att lyckas. Kom ihåg visdomsorden från Maria Lundqvists rollfigur i tv-serien Sally. "Det går aldrig att bromsa sig ur en uppförsbacke." Så nu är det bara tuta och kör som gäller på den extra partikongressen.