Visste du att Sverige är det land i världen vars konsumtion av bananer är högst per person om man bortser från de länder som själva producerar bananer? Vi svenskar äter i genomsnitt hela 17,6 kilo bananer per person och år. De övriga skandinaviska länderna följer inte långt efter.
Men den så av oss svenskar så älskade och omhuldade bananen omgärdas av mörka omständigheter, såväl rent miljömässigt som mänskligt. För att kunna odla billiga och så där kosmetiskt perfekta bananer som vi konsumenter efterfrågar, det vill säga utan fläckar, lagom stora och med lagom böjning, får både människor och miljö betala ett högt pris.
Bananer handlar på många sätt om storpolitik. Mycket av bananhandel präglas av postkoloniala synsätt. Exempelvis så reglerades EU:s handel av bananer med de tidigare kolonialstaterna i den så kallade Lomékonventionen och tydliggjordes ytterligare i det särskilda bananprotokoll som fanns.
Det så kallade banankriget som pågick mellan EU och USA handlade i praktiken en dragkamp om marknadsandelar för en handfull stora bananbolag. Konkurrensen är hård och prispressen är hård. Det verkliga priset betalas av tusentals småodlare som riskerar att slås ut – och av bananarbetarna på plantagerna i Latinamerika som får arbeta under hårda villkor och som ständigt ser sina rättigheter urholkas.
Trycket på bananodlarna lär inte minska när nu Chiquita och Fyffes går samman. Med allt färre aktörer blir bananodlarna alltmer beroende av de få multinationella aktörer som finns. De blir i praktiken allt mer livegna.
Västvärldens jättelika banankonsumtion har dessutom svår miljöpåverkan. Jättelika regnskogsområden skövlas för att bereda plats för bananplantager. Stora mängder bekämpningsmedel används för att undvika olika angrepp. Bananplantan är nämligen mycket känslig för sjukdomar och parasiter. Den banansort som innan femtiotalet var dominerande, Gros Michel, slogs på några få år ut helt av Panamasjuka. Dagens vanligaste banansort, Cavendishbananen, är ytterst känslig för svampsjukdomen Black Sigatoka, och odlarna dränker därför in plantorna i bekämpningsmedel. Bekämpningsmedel som löpande blir allt mindre verkningslösa i takt varvid nya och allt starkare bekämpningsmedel börjar användas.
I rena pengar beräknas kostnaderna för bekämpningsmedel uppgå till en fjärdedel av hela produktionskostnaden för bananer. Men de största kostnader uppstår rent mänskligt. FN har exempelvis konstaterat att var femte afrikansk plantagearbetare är steril. Andra undersökningar visar att kvinnor som packar bananer i Costa Rica dubbelt så ofta drabbas av leukemi som andra kvinnor och att dessa kvinnor dubbelt så ofta får missbildade barn än den övriga befolkningen. Andra klarar sig ”lindrigare” undan och får ”bara” stå ut med hudproblem, ögonirritationer, andningsproblem, nervskador och psykiska problem.
Av det pris som du som konsument betalar för bananerna i din butik går endast fyra procent till bananarbetarna. Hela fyrtio procent stannar hos mellanhänder i Sverige. Om vi i stället för att efterfråga bananer till underpriser skulle bananproduktionen inte behöva bedrivas på det extremt intensiva sätt som nu görs med enorma insatser av bekämpningsmedel.
Det är kanske därför dags att go bananas och ställa krav på de multinationella bananföretagen, exempelvis den nu fusionerade jätten Chiquita Fyffes, att bananerna ska odlas på ett ekologiskt hållbart sätt. Detta skulle även förbättra bananarbetarnas situation. Vårt viktigaste påtryckningsmedel är vår konsumentmakt när vi står i butiken. Genom att välja de ekologiska bananerna kan vi sätta press på de multinationella bolagen samtidigt som vi gör en insats för människorna som ser till att bananerna hamnar i vår butik. Jättelika regnskogsområden skövlas, stora mängder bekämpningsmedel används och plantagearbetare riskerar sin hälsa. Så ser verkligheten ut för att vi ska få våra bananer på bordet.