Många kommuner har det kämpigt, och speciellt de små kommunerna. Skatteintäkterna i kombination med statsbidragen räcker inte till för att klara verksamheten eftersom befolkningen är liten. Detta leder till försämrad kommunal service som i sin tur kan leda till att ännu fler väljer att lämna kommunen. Den negativa spiralen snurrar på i allt snabbare takt.
Bjurholm är Sveriges minsta kommun med sina 2 431 invånare. Sorsele följer med 2 730 invånare. De andra småkommunerna i botten av befolkningstabellen är Dorotea med 2 862, Åsele med
3 007, Arjeplog med 3 114 och Malå med 3230 invånare. Kommuner som tillsammans inte kommer upp i en befolkning som motsvarar den i en medelstor kommun i södra Sverige.
Alla har de sin utmaning, men den är unik för varje kommun. Bjurholms kommun som ligger nära Umeå har inte samma problem som Arjeplog. Bjurholms kommun behöver nämligen inte hålla samma samhälleliga infrastruktur då man kan "snylta" på Umeås infrastruktur. De möjligheterna har inte Sorsele eller
Arjeplog som själva måste se till att klara allt sådant. Detta ger kommunerna olika förutsättningar att klara sitt uppdrag. Men alla står de inför frågan: Kan vi överleva som egna kommuner?
När man börjar tala om kommunsammanslagningar är det många som reagerar med ryggmärgen. Man slår ifrån sig med båda händerna och får rysningar av obehag. I grunden är det lätt att förstå. Många oroas av risken att den egna, "gamla" kommunen kommer hamna i skymundan av någon annan kommun och marginaliseras. Den risken finns naturligtvis. Men denna ryggmärgsreaktion får inte styra utvecklingen. Det finns nämligen en hel del saker att vinna på att skapa starka kommuner som klarar sina uppdrag. Det gäller att våga se möjligheterna, och ställa dessa mot de nackdelar som finns.
Problemen för en kommun som tappar i attraktivitet och vars befolkning fortsätter att minska blir med tiden stora. Den första och viktigaste är naturligtvis att kommunens inkomstunderlag minskar. Man får in allt färre kronor och ören att finansiera den kommunala verksamheten med.
Ett annat problem är att demografin förändras. De äldre blir allt fler i förhållande till de unga. Det blir alltså färre personer som ska klara omsorgen för allt fler. Det förstår vem som helst att i längden är denna ekvation omöjlig att lösa. Andra problem som uppstår på sikt är överkapacitet i skola och barnomsorg. Kostymen blir med tiden alltför stor.
Problemet med detta är att situationen i närliggande kommuner ofta är densamma. Att slå ihop två sorgebarn med varandra ger inte mindre sorger, brukar motståndare till kommunsammanslagningar hävda, Det finns en poäng i detta. Demografin förbättras inte. Överkapacitet inom skola och barnomsorg består. För dessa problem finns det tyvärr ingen "quick fix".
Men visst det finns vinster att göra också på att slå samman kommuner. Man kan minska på den kommunala administrationen, och effektivisera denna. Om man slår ihop fyra kommuner behövs inte fyra kommunchefer, fyra skolchefer etc. Man kan kanske inte rationalisera fullt ut, men nog kan man plocka bort en hel del. Det är trots allt inte så arbetsbördan alltid fördubblas om en tjänsteman gör samma arbetsuppgift för ytterligare en kommun.
Även politikerorganisationen kan krympas. Detta brukar många lyfta fram som något negativt. Till viss del har de rätt. Avståndet till de folkvalda ökar. Men samtidigt, måste man ändå erkänna, medför den höga politikerkoncentrationen i de allra minsta kommunerna andra problem. Urvalet är betydligt mindre när de politiska partierna ska hitta kandidater till förtroendeuppdrag. Det är bara att titta på situationen här i Norrbotten och i Västerbotten. I Bjurholm går den en kommunfullmäktigeledamot på 79 medborgare. I Umeå är den siffran en ledamot på 1792 medborgare. I Piteå är samma siffra en på 803.
En möjlig kommunsammanslagning skulle kunna vara Arjeplog, Arvidsjaur, Sorsele och Malå. Befolkningen skulle i denna kommun vid årsskiftet ha varit 15 568 invånare. Ingen hissnande hög siffra precis. Kommunen skulle däremot bli väldigt stor till ytan, faktiskt lite större än landskapet Dalarna.
Skulle inte avståndet mellan väljare och politiker bli för stort i denna nya kommun, undrar ni nog. Om man inrättar ett kommunfullmäktige med 41 ledamöter skulle det ändå inte gå mer än 380 invånare på varje ledamot. Närheten mellan väljare och medborgare skulle fortfarande vara mer än fyra gånger så stor i denna "storkommun" jämfört med vad den idag är i Umeå, och dubbelt så stor som i Piteå. Antalet fullmäktigeledamöter skulle minska med 83 personer. Och det är toppen på ett isberg.
Slutsatsen blir enkel. Vi måste fundera på hur vi ska lösa de små kommunerna situation. De står inför så pass tuffa utmaningar att en förändring i någon riktning är nödvändig. Detta behöver dock inte med nödvändighet innebära att sammanslagningar är rätt väg att gå. Men om detta inte är lösningen så måste andra alternativ fram, och det brådskar.