När Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund förra helgen inledningstalade vid partiets riksting i Karlstad så inledde han med följande ord: ”Mina vänner, Sverige är ett bra land. Faktum är att det är ett av världens bästa länder att leva i. En av kvällstidningarna refererade för några veckor sedan en sammanställning av den statistiska verkligheten. I FN:s Human Poverty Index som speglar hälsa, social inkludering och levnadsstandard ligger Sverige etta. Rapporten visar också att Sverige har världens näst jämnast inkomstfördelning. I World Competitiviness Report kommer vi på tredje plats bland länderna med bäst konkurrenskraft. I Världsbankens Knowledge Economy Index kommer vi på andra plats. Vi är etta när Röda Korset mäter barns hälsa. Det här är bara ett axplock av våra guld- silver och bronsmedaljer när det gäller allt från miljöpolitik till jämlik inkomstfördelning. Och det är alltså positioner vi når samtidigt som vi under fem års tid har skakats av finanskris och lågkonjunktur. En verklighet bortom vänsterns svartmålning av svensk välfärd.”
Längre fram i talet fortsatte Hägglund: ”Här kommer några siffror – ganska många – men jag är angelägen om att budskapet ska gå fram: Vi har sedan 2006 sänkt skattetrycket med fyra procentenheter. Och det är mycket… Men – lyssna nu – skatteintäkterna har ökat med elva procent! Den offentliga sektorns skatteintäkter har alltså ökat rejält sedan alliansregeringen tillträdde. 2012 var intäkterna 150 miljarder kronor större än 2006! Resurserna till skolan, vården och omsorgen har ökat med minst 115 miljarder kr. Det är nästan 25 procent! Vi har kunnat göra stora välfärdssatsningar, inte trots, utan tack vare att vi främjat tillväxten, delvis just genom skattesänkningar. Att som vänstern påstå att det handlar om ett nollsummespel, det är i bästa fall ett missförstånd om hur ekonomi fungerar. Det är i värsta fall en stor politisk bluff, och det är förstås vad det är frågan om. Den bluffen, mina vänner, ska vi tillsammans punktera till valet 2014!”
Budskapet är tydligt. Skattesänkningarna är inget hot mot välfärden. De är en förutsättning för välfärden. Men är Göran Hägglunds bild då sann? Eller står han rakt upp och ljuger för de kristdemokratiska ombunden på rikstinget? För Göran Hägglund är nog bilden den han vill sälja in till oss. Förvisso stämmer siffrorna i faktiska tal. Skatteintäkterna har de facto ökat i den utsträckning han beskriver, och pengarna till vården, skolan och omsorgen har säkerligen ökat med 115 miljarder. Men ingenstans nämner Göran Hägglund den andra sidan av myntet.
För visst finns det en baksida på myntet. Kostnadssidan. Utan att göra någonting så ökar skatteintäkterna i takt med inflationen och den ökande befolkningen. Men på andra sidan finns motsvarande ökning på kostnadssidan. En växande befolkning leder till ökande kostnader. Det förstår vi alla. Vi förstår också att lönehöjningar och stigande kostnader gör att det krävs att intäkterna stiger om man ska bibehålla samma kvalitet. Den avgörande frågan är alltså om intäktsökningar på 115 miljarder är en satsning eller om det i bästa fall kan räcka till att behålla status quo.
Det som oroar Göran Hägglund och de övriga alliansföreträdarna är om den vanlige svensken faktiskt inser att skattesänkningar innebär att det finns mindre att fördela, och att detta är hela poängen med skattesänkningarna. Mer ska gå in i den enskildes plånbok, varvid mest ska gå in i de största plånböckerna, och mindre ska finnas att fördela genom gemensamma och solidariska lösningar.
Det är just den här typen av strider om verklighetsbilden vi kommer att få se under det kommande året. Just nu ser det ut som om vi ska gå in i ett välfärdsval, och detta är mardrömsscenariot för de borgerliga strategerna. Deras största oro är att medelklass-Svensson ska få för sig att oroas av sjunkande skolresultat och problem i vården. Därför kommer striden om verklighetsbilden att bli både hård och smutsig. I stället för att försvara de ideologiska vägval man gjort och beskriver hur man ska få ökade behov och minskade resurser att gå hand i hand kommer Moderaterna och de övriga allianspartierna att ägna sig åt att ändra verklighetsbeskrivningen. Säkerligen kommer de att lyckas dupera en och annan väljare.