Nu jäser det verkligen i Nordafrika. Demonstrationerna mot den sittande regimen i Kairo sprider sig när människor vänt vanmakt till handling. Regimen reagerar som totalitära och auktoritära regimer brukar göra, och försöker kväsa motståndet genom styrkedemonstrationer från maktens sida. I Egypten har varje polisman kallats ut till tjänstgöring och demonstranterna möter tredubbla led med poliser. Det är inget litet polisuppbåd som demonstranterna möter. Egypten är nog ett av världens mest polisstäta länder. Det kan regeringen nog behöva om man tänker sig kunna kväsa demonstranterna som kämpar för demokrati i Egypten. Människor som fått smak för demokrati är svåra att stoppa, och tur är väl det.
Nu var ju inte Egypten den första staten i Nordafrika där drömmarna om demokrati och ett bättre liv fått människor att gå ut på gator och torg och ge uttryck för sin förtvivlan och vrede och kräva sin rätt. Först ut på plan var det tunisiska folket som fick nog av fattigdom och förtryck.
Allt tog sin början i den lilla staden Sidi Bouzid där protesterna när den arbetslöse 26-årige akademikern Mohamed Bouazizi valde att ta sitt liv. Detta i sin bottenlösa förtvivlan över hur han skulle klara försörjningen sedan myndigheterna beslagtagit den frukt- och grönsaksvagn han hade med hänvisning till att han saknade tillstånd att sälja frukt och grönsaker. I sin desperation såg han ingen annan utväg än att dränka in sig i bensin och tända eld på sig. Det blev så att säga den tändande gnistan för det tunisiska upproret, som spred sig från stad till stad och som till slut tvingade president Ben Ali att lämna presidentposten och gå i landsflykt. En ny regering har tillträtt i Tunisien men detta har inte förmått lugna demonstranterna. Missnöjet och demonstrationerna har fortsatt. Utvecklingen är svår att sia om.
Det är på många sätt för oss att sätta oss in i den situation som lett fram till protesterna i Tunisien och Egypten. Men det blir lättare att förstå det egyptiska folkets frustration när man får veta att drygt tjugo procent av den egyptiska befolkningen lever under den absoluta fattigdomsgränsen på en dollar per dag, och att lika många har endast två dollar per dag att leva på. Arbetslösheten är mycket hög och många människor har inget hopp om att situationen ska förändras till det bättre under nuvarande regim.
Men frågan är om de nu omfattande protesterna kommer leda till någon större förändring. Skillnaderna mellan Tunisien och Egypten är stora. Den egyptiska regimen har omfattande polis- och säkerhetsstyrkor till sitt förfogande och har också agerat hårdare mot demonstranterna än den tunisiska. Än så länge finns det ingenting som tyder på att den åldrige egyptiske presidenten Mubarak ska gå samma öde till mötes som president Ben Ali i Tunisien.
Även om de egyptiska protesterna kommer att slås ned för tillfället kommer dessa att blossa upp igen. Demonstrationerna kommer dessutom att fungera som inspirationskälla för andra förtryckta människor i Nordafrika. Därför lär de totalitära ledarna i Algeriet, Jordanien, Syrien och Jemen följa utvecklingen i Egypten med hopp om att upproren ska lägga sig.
En situation med uppror på fler håll i Nordafrika och i Mellanöstern skulle kunna destabilisera hela regionen. Och vad en sådan situation skulle kunna leda till vågar inte många tänka på. Men en sak är klar. Den tunisiska och egyptiska kampen tänder säkerligen hopp hos många.