Upprördheten var stor när Uppdrag granskning avslöjade hur aningslösa kamerunier lurats till Sverige, för att jobba i det svenska skogsbruket, med hjälp av anställningskontraktsliknande dokument med uppgifter om löner och arbetstider. Dokument som skrupellösa individer upprättat för att få dessa kamerunier att nappa på erbjudandet. Dokument utformade för att passera igenom de byråkratiska kvarnar som måste mala på den svenska sidan för att arbetstillstånd skulle kunna utfärdas. Dokument som i slutändan visade sig totalt värdelösa. Månadslön och traktamenten visade ersattes av ackordslöner som inte ens räckte till att täcka biljettkostnaden till Sverige.
Allt detta kunde ha fallit i glömska när de fackliga organisationerna och till synes ansvarstagande arbetsgivarorganisationer ryckte in och lovade göra vad de kunde för att de utsatta kamerunierna skulle få den utlovade ersättningen. Men Uppdrag granskning slutade inte följa det kamerunska fallet. I förra veckan kunde man visa att inget hänt i fallet. De kamerunska skogsarbetarna har inte fått någon hjälp. De stora skogsbolag som dragit stor nytta via de underentreprenörer som utnyttjat kamerunierna har inte lyft ett finger för att hjälpa dem.
GS-facket har försökt hjälpa de utsatta arbetarna och förhandlingar inleddes med arbetsgivarorganisationen Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet (SLA) som förhandlade för det företag, Skogsnicke AB, som lurade hit kamerunierna. Parterna konstaterade att Skogsnicke AB inte betalt kollektivavtalsenliga löner vilket rättades till. GS-facket vittnar däremot om det bisarra i situationen: Att anställningserbjudandet som ligger till grund för arbetstillstånd inte har någon rättslig ställning och därmed inte räcker för att kunna kräva de löner de anses blivit lovade. SLA verkar anse att de saknar ansvar för situationen så länge gällande regler har följts. Så kan det fungera på den svenska arbetsmarknaden av i dag.
I sådana här fall är det lätt att glömma att det här kunde lika gärna ha hänt oss själva, om arbetarna inte en gång i tiden organiserat sig i fackliga organisationer för att bli starkare mot arbetsgivarparten. Det var genom den fackliga kampen vi kunde komma bort från en arbetsmarknad där den som sålde sin arbetskraft till lägst kostnad var den som fick jobbet.
I dagens samhälle är det allt fler som övertygas om att man är starkare i den enskilda förhandlingen med arbetsgivaren än i det stora kollektivet. Men i det långa loppet är arbetaren förlorare när arbetsgivarens makt förstärks. Det är fallet med de kamerunska arbetarna en smärtsam påminnelse om.
De kamerunska skogsarbetarna är förlorarna hur vi än vrider och vänder. De nålpengar de fick för sitt arbete räcker inte långt. Många av dem vågar inte heller återvända tomhänta till Kamerun. Deras situation är förtvivlad. Nu startar tack och lov Olof Palmes Internationella Center en solidaritetsinsamling till förmån för kamerunierna. Att det ska behövas är minst sagt en skamfläck för den svenska arbetsmarknaden.