Ibland när det närmar sig själva julafton kan jag komma att tänka på hur den där allra första julnatten gestaltade sig. Inte handlade det om något storslaget firande i överdåd. Nej, den kvällen handlade det om ett stall som faktiskt fick bli till ett hem för en tid. Josef och Maria fick klä sitt barn med enkla trasor och lägga honom i en krubba på en bädd av strå. Men sörjde de det som de saknade? Inte alls. Nej, de gladdes åt de barn de fått, och de gladdes över att ha varandra som stöd. Över dem lyste stjärnan med sitt klara och milda ljus. Allt var ro och frid. Allt präglades av en stillsam frid och en förunderlig värdighet i stallets vrå. Inte ens herdarna som vandrade in till staden för att betrakta det som de fått berättat för sig gjorde detta under glam och stoj. Allt var stilla och lugnt.
Någon gång kanske man skulle satsa på just den typen av julfirande i all enkelhet. Ett firande präglat av stillsam värdighet och julefrid. Sitta i en skön fåtölj, titta på ljusets låga där den fladdrar i vinddraget från mina andetag, lyssna på julens vackraste sånger och bara känna hur julefriden sprider värme in i hjärtats djupaste vrå.
Men samtidigt, vad kan vara härligare än att se all förväntan som mina syskonbarns ögon rymmer. All spänning som finns i luften. Allt det där pirret som man minns från barndomen. All den där väntan under dagen som aldrig känts så lång som då. Allt det där som hände och som tog plats, och som på något vis stoppade upp tidens gång och hindrade tomten från att komma till just vår dörr.
Numera är alla de där då så ovidkommande sakerna på något sätt något av det finaste med julen. Att gå upp på kyrkogården och tända ljus på alla gravar där de som var viktiga för oss och som banade väg genom historien för oss nu ligger. Det ger verkligen en känsla av frid att veta att vi är länkar i en lång kedja som sträcker sig från då till nu och som även ska sträcka sig in i en framtid som vi bara kan fantisera och drömma om.
Föga anade Josef och Maria där i stallet i Betlehem hur den tid vi nu lever i skulle gestalta sig. I deras drömmar och fantasier såg nog morgondagen i stora drag ut som den dag som just passerat. Vi har däremot lärt oss att vad som helst kan hända, och att det troligtvis också kommer att hända. Det gör att våra drömmar och fantasier saknar gränser. Men trots det är vi i dag knappast mer fria, mänskligt sett, än vad Maria och Josef var. Visst har vi andra rättigheter i dag – i alla de flesta av oss, men frågan är om vi blivit mer fria i ande och själ av det.
En av julens alla sånger som kommit att bli särskilt viktigt för mig är ”Julen för mig” som Nordman och Lotta Engberg sjunger. Texten, skriven av Dan Attlerud, griper verkligen tag i mig. Jag får verkligen gåshud när jag hör orden:
”Det gamla föds på nytt igen, en längtan livet bär. När drömmar söker nya mål, finns framtiden där. Lugnt och stilla samlas mina tankar, inför den tid som väntar dig och mig. Låt det ljus vi tänder, du och jag, lysa klart över det vi ska minnas varje dag. Att söka friden inom oss är julen för mig. Lugnt och stilla samlas mina tankar inför den tid som väntar dig och mig. Att söka friden inom oss är julen för mig.”
Jag vill bara uppmana dig att låta dina tankar samlas, och att du låter dig uppfyllas av frid och glädje. Tänd ett ljus och låt det lysa klart över allt det du ska minnas varje dag. Och kom ihåg att när dina drömmar söker nya mål så finns framtiden där.
Jag vill slutligen av hela mitt hjärta önska just dig en riktigt god och fridfull jul!