Julafton igen för direktörer
REKORDLÄGE. Snart är det julafton igen för näringslivets direktörer. För det är i dessa dagar som storleken på deras bonusar för 2006 fastställs. Med tanke på vinstläget lär det bli ett nytt rekordår.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Man behöver bara gå 15-20 år bakåt i tiden för att finna en period då bonus var ett i stort sett okänt begrepp i vd-lönesammanhang. I dag får mer än hälften av direktörerna på den svenska börsen bonus. 2005 svarade bonus för en fjärdedel av den totala ersättningen till de verkställande direktörerna.
Bonuskulturen har växt fram i riskkapitalbolag och andra finansiella företag där extra utbetalningar sker till dem som bidragit med stora vinster till bolaget under året.
I finansvärlden kan enstaka affärer generera hundratals miljoner kronor i vinst, vilket också gör det lätt att betala ut stora pengar till mäklare och handlare. Tvåsiffriga miljonbelopp är inte ovanliga. En bonus är enligt ordlistan en extra gottgörelse för något som uträttats. Så långt är det lätt att vara med.
Uträttas något extra är det också rimligt med extra ersättning. Men varför ska bonusen begränsas till enbart anställda som råkar jobba på direktionsplanet i ett företag. Alla anställda ska naturligtvis ha del av belöningen. Så fungerar det också i ett antal företag, men de är tyvärr undantag.
Motsatsen är betydligt vanligare. Plötsligt dimper det ner några extra miljoner till vd och andra chefer och ingen vet riktigt varför. Kanske är det för att aktiekursen gått upp, något som inte alls behöver bero på cheferna utan kan vara resultatet av en allmänt stark konjunktur. Det förekommer till och med att bonus utgår även i förlustbolag.
Godtyckliga belöningar av det här slaget är varken rättvisa eller serösa.
Bonusarna sätter turbo på redan gynnade gruppers löneutveckling. Mellan 2002 och 2005 ökade löneinkomsten för direktörerna på Sveriges största företag, enligt LO-Tidningen, med hela 56 procent.
Det var fem gånger mer än vad vanliga anställda fick under samma tid.
Sådana här excesser är inte bara orättvisa utan hotar också en väl fungerande lönebildning. Hur ska de fackliga förhandlarna förklara och försvara samhällsekonomisk återhållsamhet inför de egna medlemmarna om miljonregnet samtidigt bara öser ned över direktörerna?
Löntagarna har genom bittra erfarenheter från 1980-talet lärt sig att samhällsekonomiskt orimliga lönekrav bara lämnar surt efter sig. Måste det till en urspårad avtalsrörelse för att Sveriges direktörer ska fatta att återhållsamhet i det långa loppet är det bästa även för dem?