Jobben och lyhördheten
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Regeringen och socialdemokraterna uppfattades ha abdikerat och bara satt och väntade att jobben skulle komma av sig självt. Samtidigt som de nödvändiga krafttagen hade uteblivit sedan ett par år tillbaka. Varför var de så få som agerade blåslampa och slog larm i tid om detta faktum?
Man ska komma ihåg att till exempel på den senaste LO-kongressen i juni 2004 antogs ett uttalande riktat till den socialdemokratiska regeringen med en rad krav. I uttalandet stod det bland annat: "Den öppna arbetslösheten är i genomsnitt hela 5,5 procent, men bland LO-förbundens medlemmar är den betydligt högre. Nu måste regeringen ta krafttag mot den höga arbetslösheten."
Hur gick det då med krafttagen? Ja, inte hände något som påverkade arbetslösheten på "hela 5,5" procent att vända nedåt. Visserligen sjönk den några tiondelar hösten 2004, men steg sedan åter 2005 och var dessutom omkring en procent högre ett år efter det att LO hade krävt krafttag. Först i maj i år syntes en klar förbättring jämfört med läget för två år sedan, men det var så dags då.
Göran Persson och hans regering har gjorde misstaget att för "bekvämt" litat på att den urstarka svenska ekonomin både skulle lyfta sysselsättningen och samtidigt vara ett tillräckligt tungt argument för att vinna väljare i valrörelsen 2006. Men det höll inte streck. En svår valförlust kom som ett brev på posten.
Det märkliga i sammanhanget var att så få ifrågasatte detta, att till exempel inte ens LO-ledningen med sitt kongressuttalande i bagaget från juni 2004 drev på hårdare. Samma sak kan sägas om den socialdemokratiska rörelsens många företrädare ute i landet som borde sett och förstått. Ja, Göran Johansson i Göteborg och några till gjorde det. Men långtifrån tillräckligt många och tillräckligt tunga företrädare.
Sammantaget blev det här ett misstag som starkt bidrog till den stora valförlusten för s-regeringen den 17 september 2006. Den förlusten borde ingen valanalys kunna dribbla bort, men däremot kunna ge en fördjupad förklaring till. Tids nog. Och senast på kongressen i mars 2007.
Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen kan inte nu göra de misstag som begåtts ogjorda. Däremot kan man lära sig av dem. Den avgörande viktiga lärdomen av den senaste mandatperioden är att både LO och socialdemokraterna mycket mer aktivt måste arbeta för att bekämpa arbetslösheten. Det duger inte att sitta och vänta på att konjunkturen ska lösa problemen av sig självt. Varken för de arbetslösas del eller när det gäller utsikterna att vinna nya, framtida val.
Ingen vinner val på gamla, aldrig så fina meriter. Det är den hårda, men nödvändiga läxa socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen nu måste göra inför framtiden.