Vad har Europas högerextrema grupperingar gemensamt med Vladimir Putin – Rysslands alltmer auktoritäre ledare som betraktar Sovjetunionens sammanbrott som den största geopolitiska katastrofen i Europa? Mycket - att döma av de kärleksfulla kramar de just nu utväxlar. Här är bakgrunden till svärmeriet.
Europas högerextremister försvarar nästan utan undantag Rysslands folkrättsvidriga annektering av Krim och pågående mullvadskampanj i Ukraina, och hyllar Putin som en stor ledare som står upp för ”traditionella värderingar” och vågar utmana USA, Europa och ”det internationella finanskapitalet”. De tycks ha glömt att Moskva numera har fler miljardärer än New York.
Putin återgäldar hyllningarna med att tala väl om de europeiska högerextremisterna, och ta emot deras förgrundsfigurer som till exempel Marine Le Pen, ledare för franska Nationella fronten (FN). Nationella fronten är en av Jimmie Åkessons tilltänkta samarbetspartners om Sverigedemokraterna kommer in i Europaparlamentet.
Genom att erkänna annekteringen av Krim och inte ta avstånd från Rysslands kränkning av Ukrainas suveränitet, försvarar extremhögern i Europa hot, skrämsel, laglöshet, huliganism och fejkade ”folkomröstningar” som legitima politiska metoder. Och den underkänner folkrätten som förbjuder aggression mot en annan stat.
Det finns många kopplingar mellan den nya ryska statsideologin och den europeiska extremhögerns tänkande. Främlingsfientlighet, patriarkalism och homofobi är några, men det som mest sticker ut är nationalismen. Putin har skickligt eldat på ryssarnas känsla av förnedring efter Sovjetunionens sammanbrott, både hemma och i Ukraina, och hans politik drivs av revanschism och – förstås – makthunger.
Extremhögern i Europa har alltid utnyttjat nationalismen som ett vapen i opportunistiska syften. Just nu är det vapnet riktat mot EU, något som naturligtvis passar Putins politiska ambitioner som hand i handske. Efter valet i maj, kan Europaparlamentet ha en inte obetydlig prorysk fraktion, med bidrag även från svenska väljare. Proryssarna i EU-parlamentet blir en röst inte bara för Putins reaktionära värderingar utan också för hans maktpolitik.
Hos extremhögern finns en mer eller mindre uttalad beundran för starka ledare och ett motsvarande förakt för demokratiska institutioner. Själva saknar dessa partier oftast en demokratisk uppbyggnad. Extremhögern är till sin natur antidemokratisk. Det finns vänsterradikala grupperingar med samma förakt för åsiktsfrihet och andra demokratiska rättigheter, men de är små i det här sammanhanget.
Europavalet handlar förvisso om miljö, arbetslöshet och välfärd. Men också om demokrati, fred och frihet. Det är frågor som borde lyftas fram i valdebatten, särskilt som det idag finns ett hot mot grundläggande demokratiska värderingar, både från extrema grupper och vissa europeiska regeringar, som t ex den ungerska. Den dag vi upptäcker att människor börjat tvivla på demokratin, kan det vara för sent att rädda den.
Dessbättre verkar de reaktionära värderingarna ännu inte ha fått något starkare fäste hos den europeiska allmänheten, att döma av utgången av Eurovision Song Contest härom kvällen. I Vladimir Putins Ryssland, som den europeiska extremhögern numera har som andlig förebild, finns ingen plats för människor som Conchita Wurst. Men i det fria och toleranta Europa hyllas hon – trots skägget. Det är den livsstilen vi ska värna, mot yttre fiender som Putins Ryssland och inre fiender som Jimmie Åkesson och hans politiska kusiner i Europa.