Det talas ibland om de norra delarna av landet som tärande regioner. En myt är att vi norrlänningar röstar på sossarna, skriver in oss i bidragssystem och sedan sitter ute i skogen och fikar större delen av tiden, istället för att arbeta. Sådana påståenden har varit en alldeles utmärkt ursäkt till att fortsätta att föra ett koloniperspektiv över Norrland ända in i modern tid.
För att understryka de helt olika världarna som finns i Sverige tar jag ett exempel från mina egna upplevelser. En kompis söderifrån var på besök över festivaltiden under sommaren och på söndagen efter spektaklet satt han vid en dator. Jag frågade vad han höll på med och han förklarade att han letade tågbiljetter hem till Uppsala. Med ett småbittert leende sa jag till honom att vi inte har persontåg i Piteå och han skrattade till lite lätt och sa åt mig att sluta skämta. Ungefär tio minuter senare kom han ner till köket och utbrast ”Du skämtade ju inte med mig! Ni har inga tåg!”.
Hur förklarar man för någon att Piteå med sin både starka industri och turism inte har något så enkelt som en tåganslutning för persontrafik? Hur kan man se någon i ögonen och berätta att vi inte haft sådan trafik sedan 1972, på en bana som byggdes för 98 år sedan? Hur rättfärdigar man att det får se ut på det viset år 2013 i ett av världens rikaste länder?
Åsa Petersen förklarar i Dagens Arena att de fyra nordligaste länen, alltså halva landet, får dela på knappt 3,5% av regeringens infrastrukturbudget. Tänk på det ett tag så att det får sjunka in ordentligt. Med våra skriande behov av nya järnvägar och moderniseringar av uråldriga lösningar får vi dela på 3,5%.
Detta skambud till budget kommer samtidigt som man nekar oss att bilda region för ökat inflytande över våra egna tillgångar och i samband med att man driver en skoningslös exploateringsvåg över Norrland. Denna exploateringsvåg ger med förändrad arbetsmarknad och skattelagstiftning enbart ”kringeffekter” tillbaka till kommunerna om de har tur nog att några av arbetarna vid exploateringen faktiskt bor eller flyttar till kommunen, varvid deras inkomster kommer beskattas där. Bolagen är registrerade i andra länder och inte sällan skatteparadis och ersättningen till staten är minimal.
Pengarna strömmar tröstlöst ut ur Norrland. Samtidigt räknas det med att kommun och region ska ställa upp med vettig välfärd, starkt kulturliv och eventuellt städa upp efter misslyckade exploateringar. Genom centraliseringspolitik har man målat in hela Norrland i ett hörn där man desperat antar vilka skambud som helst så länge det kan rädda det sjunkande skeppet ett litet tag till. Det är dock inte vårt fel att allt är på väg åt pipsvängen.
Vet ni vilken kommun i det här landet som har högst produktion om man räknar BRP (brutto-region-produkt) istället för BNP? Svaret är Jokkmokk. Samtidigt sitter kostymklädda gubbar i Stockholm och skålar med champagne över hur mycket de lyckats få oss att gå med på i desperation.
Jag tycker att Norrland borde sätta ner foten, en gång för alla. Vad tycker du?