Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Trots det har svenska kvinnor en betydligt lägre sysselsättningsgrad än vad männen har. Hade kvinnor i Sverige haft samma sysselsättningsgrad som män, skulle cirka 150 000 fler kvinnor vara i arbete. Att höja kvinnors sysselsättningsgrad är en av de avgörande faktorerna för att uppnå målet om full sysselsättning, det vill säga ett läge när alla som kan och vill arbeta också har ett arbete. Full sysselsättning är dock inte en tillräcklig målsättning; sysselsättningen måste också vara hög och jämnt fördelad bland kvinnor och män, oberoende av klassbakgrund, svensk och utländsk bakgrund, ålder och funktionsförmåga.
Utvecklingen mot ett jämställt arbetsliv går alldeles för långsamt. Ett tydligt exempel på detta är de stora skillnaderna som fortfarande finns i uttaget av föräldrapenning mellan män och kvinnor: Männens andel av de utbetalade dagarna i föräldrapenningen uppgick till 24,4 procent i Sverige 2012. När det gäller uttaget av tillfällig föräldrapenning för vård av sjukt barn (VAB), var motsvarande siffra 36,2 procent under 2012, att jämföra med 33,6 procent år 1999, vilket innebär en blygsam ökning på 2,7 procentenheter på 13 år.
En viktig indikator på bristen på jämställdhet är att kvinnor lönearbetar i en väsentligt mindre utsträckning än män. En jämförelse av sysselsättningsgraden visar att sysselsättningsgraden bland kvinnor är omkring 5 procentenheter lägre än bland män. Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan män och kvinnor aldrig har varit mindre än åren 1992 till 1994. Då var sysselsättningsgapet bara 1-2 procentenheter mellan könen. Sedan dess har gapet öka och stabiliserats på cirka fem procentenheter.
Statistik från SCB visar vidare att kvinnor är klart överrepresenterade bland deltidsarbetslösa. Av samtliga deltidsarbetslösa 2012 var 58 procent av kvinnor. Antalet deltidsarbetslösa i Sverige har dessutom ökat från 248 000 personer år 2005 till 305 000 år 2012. En outnyttjad arbetskraft på 3,9 miljoner timmar, där kvinnorna står för den största andelen. Det är också värt att notera att under 2012 var andelen deltidsarbetande kvinnor 28,9 procent, medan motsvarande andel bland män var 9,3 procent. Riktigt intressant blir det när man konstaterar att deltidsarbete inte bara är vanligare bland kvinnor än bland män, utan att det också finns tydliga klasskillnader när det gäller i vilken grad kvinnor deltidsarbetar. Andelen deltidsarbetande är allra högst bland kvinnor inom arbetaryrken, 42,4 procent av de förvärvsarbetande. Bland tjänstemännen är andelen deltidsarbetande lägre då den ligger på 20,1 procent.
Förutom att kvinnor har en lägre sysselsättningsgrad och är deltidsarbetslösa i större utsträckning än män så har kvinnor också i större utsträckning än män har tidsbegränsade anställningar. År 2012 hade 12 procent av de sysselsatta männen en tidsbegränsad anställning, medan motsvarande siffra bland kvinnor var 17 procent.
Ytterligare en orsak till den lägre sysselsättningsgraden för kvinnor är det faktum att allt fler kvinnor idag tvingas ta hand om äldre närstående. Detta är i sin tur en effekt av hur välfärden i Sverige har utvecklats under de senaste decennierna. I Sverige har andelen äldre (75+) som bor hemma och får hjälp av anhörig eller någon nära vän ökat från 40 procent till 65 procent under de senaste 20 åren. De som inte kan köpa privata tjänster får förlita sig på hjälp från anhöriga. Det är sedan länge väl känt att länder som investerar mycket i offentligt finansierad äldreomsorg har en högre sysselsättningsgrad, i synnerhet bland kvinnor i åldrarna 55 till 64 år.
Det är inte bara äldreomsorgen som påverkar kvinnors möjligheter att arbeta. Än större betydelse har barnomsorgen. 20 procent av föräldrarna bland Kommunals medlemmar anser inte att förskolans öppettider motsvarar deras behov. 30 procent av Kommunals medlemmar, och då i huvudsak kvinnor, kan inte arbeta heltid på grund av förskolans strikta öppettider. En viktig för att föräldrar ska kunna arbeta i den utsträckning man vill är hur tillgången till förskola ser ut på de tider som föräldrar arbetar. Allt fler, i synnerhet kvinnor i arbetaryrken, arbetar kvällar, helger och nätter. Samtidigt är tillgången till barnomsorg ganska strikt begränsad till vardagar och centrerad runt kontorstider. Detta om något påverkar kvinnors sysselsättningsgrad negativt.
Orsakerna bakom den ojämställdhet vi ser på svensk arbetsmarknaderna är tydliga. Men vad är det då som måste göras för att komma till rätta med dessa obalanser? LO har i en nyligen publicerad rapport listat de viktigaste åtgärderna för att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden; Heltid ska vara en rättighet, tillgången till äldreomsorgen ska säkerställas, föräldraledigheten ska tredelas, och barnomsorgens öppettider måste anpassas efter föräldrarnas villkor.
LO:s förslag är självklara och på intet sätt orimliga. Trots att lösningarna på jämställdhetsproblemen på svensk arbetsmarknad är väl kända så görs alltför litet. När socialdemokraterna efter nästa val bildar regering måste dessa frågor högt upp på dagordningen, för nu måste något verkligen hända. Vi har inte råd att sätta kvinnorna på undantag.