Den svenska drömmen om ett EM-guld för landslaget tog tyvärr ett mycket snöpligt slut i semifinalen mot det mycket merittyngda tyska laget. Den svenska tränaren Pia Sundhage var liksom hela det svenska laget förtvivlade över den missade finalchansen. Men när den första besvikelsen har lagt sig kommer också de att kunna se EM-äventyret i Sverige som en framgång.
Den svenska damfotbollen har gjort en lång resa. En resa som i mångt och mycket handlar om en resa från hån och förakt till respekt och hyllning. Beviset för att resan varit framgångsrik måste ändå vara att landslaget ändå fick stående ovationer på Gamla Ullevi i Göteborg efter den tunga förlusten mot Tyskland.
Den svenska damfotbollens historiska resa har på många sätt gått hand i hand med jämställdhetsutvecklingen i vårt svenska samhälle. 1910 kunde man i en artikel om den första damfotbollsmatchen i Sverige läsa att man inte nog starkt kunde fördöma kvinnlig fotboll. Men så hade kvinnorna en starkt underordnad roll i det svenska samhället på denna tid. Det var inte bara så att kvinnor skulle hålla sig borta från fotbollen. Man skulle hålla sig borta från samhällslivet i stort också. Den kvinnliga rösträtten var ännu en dröm.
Det var först på 1960- och 1970-talet som damfotbollen började växa sig starkare. Men den var fortfarande långt från accepterad, och absolut inte respekterad. Och man kan med fog säga att det är först nu under senare år, eller rent utav under detta EM, som damfotbollen tagit plats i svenska folkets hjärtan. Det är ju ytterst talande att damlandslagets tröja inte fanns till salu under inledningen av fotbolls-EM. I stället hänvisade fotbollsförbundet till herrlandslagets tröja för de som ville visa sitt stöd för det svenska laget. Men i takt med att stödet för det svenska damlandslaget växte sig starkare under turneringen så kom förbundet slutligen till skott och tryckte upp damlagets egna tröjor.
Det svenska lagets tränare Pia Sundhage har själv i olika intervjuer berättat om hur det var att spela fotboll som tjej när hon växte upp, och hur hon tvingades att kalla sig för Pelle för att få vara med och spela fotboll i pojklaget. Det fanns inget flicklag, och det var otänkbart att en flicka skulle få spela med pojkarna. Men tack vare vidsynta och stödjande föräldrar fick hon chansen att göra det hon tyckte var roligast, och det som hon också visade sig vara bäst på.
Kopplingen mellan synen på damfotboll och könsrollerna i vårt samhälle är tydliga. Förgrundsfigurerna inom damfotbollen har inte bara varit idrottsliga förebilder utan också tvingats vara jämställdhetskämpar i en värld där de manliga normerna verkligen satt tydliga gränser. De har inte bara tränat för att bli bäst utan också hela tiden tvingats kämpa för sin rätt att utöva vilken idrott de vill. Och fortfarande finns det ännu mycket att kämpa för. På de flesta håll får damfotbollen sämre träningstider än herrfotbollen och får slåss för sitt utrymme på ett sätt som männen aldrig behöver göra. Även i resursfördelningen syns könsperspektiven mycket tydligt. Det är lätt att räkna ut vilka som får oproportionerligt mycket resurser.
En forskare vid Göteborgs universitet har påvisat ett mycket tydligt samband mellan hur olika länders damlandslag i fotboll ligger till i europarankingen och hur de olika länderna ligger till i rankingen över jämställdhet. Det är ingen tillfällighet att de fyra toppnationerna i EM i år är Sverige, Norge, Danmark och Tyskland. Jämställdhet föder nämligen framgång, även på idrottens område. Så vi kan ge Pia Sundhage ytterligare bättre förutsättningar för att leda de svenska damerna till framgång i kommande mästerskap genom att skruva upp ambitionerna i jämställdhetspolitiken. Ett litet tips i all välmening till jämställdhetsminister Maria Arnholm och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth.