Ibland finns det dagar som är tyngre än andra. Så är det bara. Det är sådana dagar man får bita ihop, och intala sig att det bara kan bli bättre. För det kan då sannerligen inte bli så mycket sämre. Det får man då hoppas. För hur illa kan det i så fall bli.
Naturligtvis är det vår partiledarvalsprocess som jag tänker på. En process som i de bästa av världar borde vara något som väcker stolthet inom en; en stolthet över att det finns så många goda kandidater som skulle kunna leda vårt parti, en stolthet över att det är så högt i tak inom partiet att vi öppet kan diskutera vem som har bäst förutsättningar att leda partiet in i framtiden. Och en stolthet över att alla vi medlemmar verkligen får vara delaktiga i valet av vår ledare. Men den här känslan vill inte riktigt infinna sig. I dag känner jag mig bara besviken - och sviken. Snuvad på min tillit till partiets förmåga att hantera interna diskussioner och demokratiska processer.
Om man ska tro på det andra tidningar, tv och radio rapporterar så är det stora låsningar mellan olika delar inom partiet och mellan olika distrikt som blockerar valberedningens arbete. Allt detta handlar i grunden mer om att bevaka egna maktintressen och egna maktpositioner inom partiet än om att se vilken typ av ledare som partiet behöver för att kunna möta vår samtid på bästa möjliga sätt.
I går morse lyssnade jag till Jytte Guteland när hon gästade först TV4-soffan och sedan morgonsoffan i SVT. Jag blir mer och mer imponerad av hennes analyser och insikter. För var dag som går känner jag allt mer igen mig i den bild hon ger av dagens socialdemokrati, och det är väl det som gör mig så bedrövad. För henne handlar ledarskapets utformning om att vi ska ta avstamp inför framtiden, och hon uttrycker en djup oro för att ledarskapsdiskussionerna som nu pågår är alltför djupt rotade i gårdagen, och inte alls kommer att bli det avstamp vi behöver inför framtiden. Just nu känner jag inget som helst framtids-wow i den process som pågår.
Sedan blir jag också bedrövad över de diskussioner som verkar pågå, eller rättare sagt det skyttegravskrig som utövas mellan olika grupperingar inom partiet. Det gjorde riktigt ont att läsa om Håkan Juholts utgjutningar över förnyarna inom partiet, som finns i Ingemar E L Göranssons bok som kommer ut i veckan.
I boken uttalar han sig, enligt Aftonbladet, på följande sätt: "Jag är så satans trött på dessa närmast religiösa utropen på förnyelse. De som med sådan kraft kräver förnyelse har sällan förmåga att beskriva vad denna förnyelse innebär." Det är kanske inte precis ett bidrag till den helandeprocess som vårt parti måste gå igenom efter den valförlust och den kris som vi nu ser. Hela hans utbrott osar av ett förakt och en arrogans som får det att vända sig i magen på mig. Han verkar inte alls ha förstått något av den frustration som många partimedlemmar känner inför den stelbenthet som präglat partiet centralt under senare år.
Nu börjar jag känna sådan panik över att valberedningen aldrig presenterar någon kandidat att jag snart skulle kunna känna glädje om de fick tummen ur och föreslog Thomas Östros, trots att han med stor framgång varit med om att leda oss till brakförluster med den ekonomiska politik han varit med om att utforma. Eller Sven-Erik Österberg vars arbetsmarknadspolitik har fått oss att förlora i jobbfrågan.
Men jag kommer verkligen att sörja om det inte blir Mikael Damberg som föreslås. För mig står hans namn som symbol för den framtidstro jag så väl behöver.