Det finns en bild av den offentliga sektorn som ineffektiv. Många anser dessutom att den enda lösningen på ineffektivitetsproblematiken är att privatisera. Men döm av min förtjusning när jag häromveckan öppnade Dagens Nyheter och läste rubriken "Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten". Författaren till debattartikeln var Laura Hartman, forskningschef på SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle och ansvarig för rapporten "Konkurrensens konsekvenser". En grupp med ledande välfärdsforskare har alltså undersökt detta.
Förväntningarna på privatiseringarna som satte fart i slutet av 80-talet har handlat om att vi skulle minska byråkratin, öka effektiviteten och kvaliteten. Men förväntningarna har alltså inte infriats. Trots detta är det tabu att vara för ett annat system. Att stå upp för en helt skattefinansierad offentlig sjukvård eller skola är som att säga att vi vill införa skoluniformer och tvinga alla att gå i kyrkan igen. Det är mossigt. Men jag verkar ju vara mossig och dessutom tycker jag inte om att välja (vare sig tandkräm eller vårdcentral). Kanske har det att göra med mina resor i för många länder där nyliberalismen har härjat fram och privatiserat allt i sin väg. Med ojämlikhet och otillgänglighet som resultat. Dit har Sverige inte kommit tack och lov. Ännu. När jag för några år sedan blev sjuk i det ekonomiskt segregerade Brasilien hamnade jag först på ett offentligt sjukhus. Kön var lång och väntrummet fullt där. Men på andra sidan gatan fanns ett privat sjukhus där jag kunde lämna visa-kortet i receptionen för deposition. Jag hade ekonomin som krävdes för att få välja. Det kostade ungefär en tusenlapp och då fick jag välja bort provtagning och antibiotika för att reskassan skulle räcka. Jag fick även spela död en gång under sjukhusbesöket för att få dropp insatt. Varken jag eller de som blev kvar i väntrummet på det offentliga sjukhuset verkade vinna något på systemet. Skillnaderna mellan alternativen i rika västvärlden är dessutom små. I förra veckans Skavlan pratade den amerikanske författaren Jonathan Franzer om valfriheten i USA. Ett USA som han beskriver som ett land "där du får sitta och läsa det finstilta i en försäkring istället för att gå till stranden". Han säger att vi faktiskt blir glada om det bara finns ett tydligt alternativ och vi slipper välja mellan sexton snarlika. Om vi inte har någon reell valfrihet och om privatiseringarna inte leder till en effektivare välfärd vad är då vinsten?
Frågorna behöver ställas och mer kunskap behövs. Vilka blir exempelvis effekten för eleven vars föräldrar väljer skola? Hur påverkar det barnet om han eller hon måste resa till andra sidan stan varje morgon? Hur stor blir segregationen mellan skolorna? Den psykiska ohälsan? Stressen? Trots att det inom den privata sektorn är "kunden" som ska vara i fokus lyser barnens perspektiv i det här sammanhanget med sin frånvaro. Jag tycker det är på tiden att vi ifrågasätter privatiseringsivrarna som i tjugo år hävdat vinsten för oss "kunder" (patienter, elever eller brukare min anm.). Om någon sagt åt mig som sjuåring att jag fick välja vilken skola i Luleå som jag skulle gå på, då hade jag fått mer ont i magen än jag redan hade. Politiker och debattörer på högerkanten kommer även i framtiden att peka på privatiseringar som den Enda lösningen. Men då hoppas jag att svenska folket slutat spela död och vågar välja något annat.