I början av kriget i forna Jugoslavien satt mina vänner och jag framför tv:n och såg hur det som man tidigare bara såg hände någon annanstans på jordklotet, plötsligt hände oss. I städer där vi bara något år innan gjort lumpen eller gått på rockkonsert i. Den obehagliga känslan när nyhetsankare läste upp vår väns namn som ett av första offren från Banja Luka, i kriget i Kroatien. Då kändes det inte längre som att kriget smög sig in i våra liv. Nej, den bankade upp dörren! Men i chocken tänkte vi ändå att det kommer att ordna sig. FN skulle aldrig låta detta fortgå! Det trodde vi på fullaste allvar var sant.
Jag själv hann vara krigsvägrare på den ena krigspartens sida och fick fly från min hemstad. På den andra sidan blev jag gripen och skickad till frontlinjen för att strida. Jag hann dock fly därifrån, och via Sydeuropa ta mig till norra Europa. När mina föräldrar tvingades lämna sitt hem och min mor dog på denna flykt, då kändes det som kriget hade tagit fullständigt grepp om mitt liv.
Jag var långt ifrån ensam. I hela Europa fanns flyktingar som alla hade upplevt samma saker som jag - eller ytterligare mycket värre. FN såg inte det vi alla kände och uppfattades aldrig stå på den vanliga människans sida. Själv tappade jag helt tilltron till FN, "Lägg ner skiten!" Jag såg inte poängen med organisationen, och det tog många år innan jag kunde se någorlunda realistiskt på situationen och förutsättningarna för de internationella insatserna och acceptera dess begränsningar.
Jag måste därför ärligt säga att jag inte ens kunnat drömma om det som hände i fredags, att FN:s säkerhetsråd röstade för ett flygförbud i Libyen. Ingen röstade emot, inga veton. Det var bara några som lade när sina röster. Förra tisdagen, några dagar tidigare, hade vi socialdemokrater diskuterat frågan om flygförbud i riksdagsgruppen och ställde oss bakom det. Men själv var jag skeptisk till att det skulle bli verklighet. Vi sossar kan tycka det, tänkte jag efter vår diskusson, men det kommer aldrig att röstas igenom i säkerhetsrådet.
Så i fredags blev jag faktiskt tårögd när jag såg det historiska beslutet. Även om jag är medveten om omständigheterna, som att Libyen har oljetillgångar och att energikrisen i världen med kärnkraftsproblemen i Japan skapar helt andra förutsättningar än tidigare. Trots det var jag glad!
Inbördeskrig är ett hot mot människovärdet. För varje dag som ett inbördeskrig tillåts fortgå minskar människovärdet för den civilbefolkning som finns i landet. Värdet devalveras. Vad som tidigt under en konflikt vore otänkbart blir på kort tid ett naturligt nästa steg. Därför är beslutet historiskt viktig. Kanske kan det rädda några libyer från det öde som folk i Bosnien, Somalia, Rwanda med flera drabbats av.
Den libyska befolkningen behöver omvärlden nu som aldrig förr - och kommer att behöva stödet även efter kriget. Frihet från diktatur kan libyer kanske kunna få med hjälp från omvärlden, men att bygga och upprätthålla demokrati kräver mer än frånvaron av diktatur. Det kräver kunskap och tålamod. Det libyska folket har lång väg att vandra innan de hittar till demokratiska oasen. Stigen som leder till denna frihetsplats heter kunskap!