Jag - en andens centerpartist
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Sedan testade jag vilken filmfigur jag är. På den svenska skalan blev jag Åsa Nisse och på den amerikanska Danny DeVito. Sedan försökte jag ta reda på vilken trafikskylt som ligger mig närmast och blev "Varning för farlig högerkurva", men med tilläggskylten "Gäller ej fordon med tillstånd".
I alkoholtestet blev jag Tornedalsbult gjord på ketchup. Men som seriefigur ligger tydligen Tjalle Tvärvigg närmast.
Naturligtvis testade jag också vilken kroppsdel som bäst symboliserar mig, men eftersom Piteå är porrfritt ska jag inte närmare gå in på detaljerna.
Alla dessa test kan jag lätt avfärda som ytliga och felkonstruerade eftersom resultatet är så häpnadsväckande långt från verkligheten. Men värre är det med partitestet som finns på nätet. Det säger att jag är centerpartist. Eftersom jag själv varit med och riggat denna
partikompass så är det svårt att
smita ifrån resultatet.
Partikompassens princip är enkel. Var och en fyller i sina politiska åsikter och sedan mäts dessa mot de politiska partiernas program - såväl i teori som praktik. Diagnosen kommer i en snyggt uppställd redovisning av mätresultaten, parti för parti.
I mitt fall alltså 87 procent centerpartist med en fallande skala ner till 17 procent vänsterpartist. Men egentligen är det ingen katastrof. Jag röstar (i allmänhet) med sossarna lik förbannat.
Faktum är att ganska många som gör dessa partitest får som första parti något annat än de röstar på, även om deras "eget" nästan alltid finns i närheten av toppen. Det är alltså inte så enkelt att väljarna röstar på det perfekta partiet. Vi väljer också efter tradition, partiledare, strategiskt och känslomässigt.
Vi kan exempelvis rata ett parti som säger rätt saker därför att vi inte litar på dem. Vi kan sympatisera med ett partis politik, men avsky deras ledare. Eller så är både parti och partiledare perfekt men de lokala representanterna osympatiska.
Jag har aldrig röstat med Centern och kommer säkerligen aldrig att göra det heller. Förvisso gillar jag Centerns partiledare Maud Olofsson. Men det är inte för att jag sympatiserar med hennes åsikter, utan därför att hon HAR åsikter. Tydliga åsikter. Som politikens Duracellkanin pratar hon oförtrutet vidare oavsett vilka invändningar som omvärlden reser. Något jag tycker saknas i politiken där alla springer runt som stryktäcka hundar.
Olofsson tar genvägar när det passar, och hade hon varit lite yngre hade jag betraktat henne som det slutgiltiga beviset på att Marita Ulvskog hade en affär med Bagdad Bob.
Och envisheten och tydligheten - och förmågan att frankt dra en nödlögn i ett trängt läge - är beundransvärd. "Chutzpah" kallas det på hebreiska, och betyder ungefär "skamlös fräckhet och förmåga att klara sig ur knipa".
Men vad hjälper det om inte väljarna strömmar till? Ty för partier finns det också en sista rad i deklarationsblanketten som avslöjar om det blir fler eller färre mandat. I centerpartiets fall tycks det bli färre. Sen får partikompasserna utvisa vad de vill.