Mitt emot mig sitter hon, rynkig och skrovlig. Ögonlocken har börjat hänga och ögonen börjar ge tecken på att de sakta börjar ge upp genom regnbågshinnan som börjat vitna till färgen.
Vi sitter där vid köksbordet och samtalar lite och mitt röstläge är en aning högre än vanligt. Ändå tycks hon inte alltid hänga med fullt ut i vårt samtal. Hennes blick är ena stunden riktad mot mig och när blicken sedan sveper åt sidan och hittar fokus någon annanstans så förstår jag att jag tappat henne lite. Jag tystnar och väntar till blicken kommer tillbaka innan jag fortsätter berätta. Så kan det lätt bli när hörseln inte längre är som det brukar vara.
Med en liten spilld kaffefläck på tröjan och håret lite nyvaket rufsigt sitter hon där, min alldeles egna historiebok. När jag sitter där med henne framför mig kan jag inte annat än visa henne den största respekt man kan ge. För det finns ingen annan i hela världen, som jag känner, som varit med om så mycket som hon har. Att födas samma år som hattnålsskyddet börjat säljas. I dag vet väl knappt ingen vad ett hattnålsskydd är? Skotten mot prins Ferdinand, som var starten på det första världskriget, var också starten på hennes liv. Att sedan få växa upp som tonåring i en värld där väldigt mycket var i förändring.
Kvinnornas kamp för kvinnors rösträtt, hon fick växa upp när mäniskor gick ut och demonstrerade för att man ville förändra och där kvinnorna krävde att få ta del av makten och att sedan få se resultatet som varit en stor del av kvinnans frigörelse, tänk om man själv hade fått uppleva det.
Radion kom som en ny uppfinning. Den hamnade ju först i de välbärgade hemmen som en statussymbol, men efter ett tag nådde den ut även till den lilla stugan i Norrlands inland. Pratar man radio med unga människor i dag ser de nästan ut som frågetecken. Vem behöver en radio när vi har Iphones och Spotify?
Hennes tonårstid präglades även den av krig. Rapporter om hur Hitler tog mer och mer makt i Europa med sin fruktansvärda ideologi och att sedan följa förintelsen från dess början till slut, man kan inte påstå att det inte skulle lämna några spår.
När jag tänker på detta och tittar på henne när hon sitter där, rynkig och skrovlig, framför mig vid köksbordet så känner jag mig stolt. Stolt över att denna gamla kvinna, min farmors mor, fått leva i etthundra år. Att hon har fått tillhöra den generation som fått uppleva absolut mest.
Inte ens kommande generationer kommer vara med om så mycket förändring som hennes.
Och det bästa av allt – tanten är still going strong!