Konflikten mellan israelerna och palestinierna verkar aldrig ta slut. Människor på båda sidor drabbas av konflikten. Oron för morgondagen finns där. Men verkligheten ser inte likadan ut på båda sidor. Människor på den ena sidan i konflikten lever ett väl fungerande vardagsliv där man inte behöver oroa sig för vattenförsörjning, mat på bordet eller om man får adekvat läkarvård om man blir allvarligt sjuk. Det gör dock inte oron för hotande raketattacker mindre. För de människor som befinner sig på andra sidan i konflikten handlar oron om såväl om hotet från den andra parten som om oron om hur man på grund av blockaden ska få morgondagen att fungera någorlunda.
Det här gör inte konflikten mer lättlöst. De gigantiska skillnader som finns i levnadsvillkor är en direkt av konflikten – av den ena sidans gigantiska övertag. Detta föder frustration, ilska och hat hos den förtryckte. Konstigare än så är det inte. Detta är en farlig grogrund för extremism och radikalisering. Det får vi aldrig glömma.
Jag blev i förra veckan uppringd av en man som reagerat på att såväl jag, som Kenneth Jonsgården och Torsten Nilsson skrivit så ensidigt om Israel-Palestinakonflikten ur ett Palestinaperspektiv. Att vi inte skrivit något om israelernas rätt att försvara sitt land mot terrororganisationen Hamas angrepp på Israel och Hamas ansvar för att det palestinska folket nu drabbas av Israels vedergällningar. Han tyckte att våra resonemang om proportionalitet i vedergällningen var orimliga. Om man blir attackerad med en raket, ska man då bara få försvara sig med en raket även om det var den andra parten som sköt först, resonerade han. Han tyckte också att vi skulle skriva något om att det är Hamas som bär de döda palestiniernas blod på sina händer eftersom det var Hamas som drog igång upptrappningen av konflikten i och med kidnappningen och mordet på tre israeliska ungdomar. Han menade att det palestinska folket skulle sätta stopp för terroristerna i Hamas själva om de menar allvar med att de vill leva i fred.
Jag är övertygad om att den absoluta majoriteten av palestinierna vill ha till stånd en fredlig lösning med Israel. Detta innebär inte att de har möjlighet att sätta stopp för de hårdföra extremister som finns inom Hamas. De inser säkerligen att det är en kvarnsten om halsen att det finns rena fundamentalistiska terrorister i Hamas som underblåser konflikten i syfte att förhindra eftergifter mot Israel. Men de inser också att så länge verkligheten ser ut som den gör så kommer dessa mörkerkrafter att få ny energi.
Det här problemet finns också på den israeliska sidan. De israeliska fundamentalister som inte ser någon annan lösning än ett totalt utplånande av den palestinska staten får också sin näring om och om igen så länge konflikten pågår. De driver också på för att vedergällningarna ska vara så hårda som möjligt och är till största del ansvariga för upptrappningen på den israeliska sidan. I konsekvensens namn borde då det israeliska folket stoppa dessa fundamentalister om resonemanget ska hålla. Men på det örat ville han inte riktigt lyssna.
Den tvåstatslösning som tidigare förefallit som den mest önskvärda lösningen är kanske en utopi. I stället måste vi kanske söka en lösning där palestinierna blir fullvärdiga medborgare i staten Israel, och därmed får samma rättigheter som israelerna själva. Då kan man som inbiten pro-Israel inte blunda för att den israeliska regeringen skickar bomber mot vattenverket i Gasa City för att slå ut vattenförsörjningen. Steg ett måste vara att se till att de boende i de palestinska områden får e4n levnadsstandard som gör att grunderna för extremismen försvinner. Så länge förtrycket mot palestinierna består kommer också Hamas att kunna rekrytera nya anhängare. Så är det tyvärr. Och det är bara Israel som på allvar kan bryta den upptrappning som vi nu ser.