ALEXANDER SZÖGI: Intresset ljuger aldrig

Ibland blir valrörelser så förvirrande otydliga att man allvarligt börjar oroa sig för om det är någon som överhuvudtaget förstår innehållet i diskussionen. Till och från blir debatter så infekterade och intensiva att det som väljare kan vara bra att ta ett steg tillbaka och försöka läsa mellan raderna. En sådan debatt i den pågående valrörelsen är diskussionen om vem som är att räkna som arbetslös, en diskussion som nu börjar bli så absurd att det verkligen är på sin plats att reda ut vad diskussionen egentligen handlar om.
När är en person egentligen arbetslös och vem är att betrakta som arbetslös? Svaret på de frågorna kan tyckas ganska enkla att besvara, men när svaren används som kvitto på hur väl en statsminister och hans regering skött sig under fyra år blir frågorna genast betydligt mer komplicerade. När frågor så tydligt ställs på sin spets blir statistik inte sällan användbart som slagträ i debatten och diskussionen kommer snarare att handla om tillförlitligheten i den statistik som refereras till än kärnan i sakfrågan.
I folkomröstningen om Euron som valuta 2003 kom debatten periodvis att handla om i vilken utsträckning nederbörden i Grekland påverkat jordbrukssektorns produktivitet och i längden landets export, under valrörelsen 2006 räknade statsministerkandidaten Fredrik Reinfeldt in cancersjuka och värnpliktiga i gruppen arbetslösa och i årets valrörelse har diskussionen uppstått igen med samma antagonister fast på motsatt sida av bordet.

Statistikbyrån Eurostat som mäter och jämför arbetslösheten i hela Europa redovisar att 26,7 procent av alla svenskar som är yngre än 25 år är arbetslösa. I den strategiska politiska kommunikationens värld är det ett solklart underkänt betyg till en regering som suttit i fyra år, naturligtvis skadligt för bilden av Reinfeldts regering som handlingskraftig och kompetent. Därför kommer tyvärr Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt aldrig under den här valrörelsen att komma överens om hur många unga som är utan jobb, något annat vore tjänstefel.
Problemet för Fredrik Reinfeldt är att ungdomsarbetslösheten är alldeles för stor för att han som statsminister ska kunna komma undan med att skylla på finanskrisen. De unga arbetslösa är så många att diskussionen inte heller bara kan undvikas, Reinfeldts moderater måste ta diskussionen utan att uppfattas som ignoranta eller i värsta fall inkompetenta.
Så vad gör en sittande statsminister, som vill bli återvald, som haft fyra år på sig att verka för minskad arbetslöshet bland unga när statistiken visar på en utbredd massarbetslöshet inom gruppen unga yngre än 25 år? Vad hade du själv gjort? Naturligtvis ifrågasätter den sittande statsministern i ett sådant läge statistiken, motståndaren utmålas som elak cyniker och okunnig.

Den förvirrade väljaren behöver inte göra djupgående analyser av Eurostats och andra statistikbyråers redovisade studier för att vara säker på att arbetslösheten bland Sveriges unga är hög. När valrörelsens två statsministerkandidater lägger ner tid och resurser på att diskutera frågan, när sittande statsminister Fredrik Reinfeldt ifrågasätter Eurostats tillförlitlighet och när Mona Sahlin beskylls för att vara en kallsinnig cyniker då kan vi vara hundra procent säkra på att ungdomsarbetslösheten är hög. För alla arbetslösa unga kan det säkerligen kännas meningslöst att deras utsatta situation diskuteras genom sifferexercis. Tyvärr handlar diskussionen just nu mer om Fredrik Reinfeldt än om ungdomsarbetslösheten. Erkänner Reinfeldt att ungdomsarbetslösheten är hög överhuvudtaget?
Just nu är det bara Socialdemokraterna som tar problemet på allvar, Reinfeldt vill helst undvika diskussionen.