När Rädda barnen lade fram sin rapport för 2013 över barnfattigdomen i Sverige kunde man konstatera att barnfattigdomen minskat något. Men fortfarande är det 12,1 procent av de svenska barnen som lever i familjen med en ekonomiskt utsatt situation. 28,0 procent av de barn som lever tillsammans med en ensamstående förälder lever i ekonomisk utsatthet. Fortfarande handlar det om 232 000 barn som inte har den ekonomiska trygghet som andra.
Familjens ekonomiska utsatthet får konsekvenser för barnen i form av begränsade möjligheter att delta i aktiviteter som kostar pengar. Många sportlovsaktiviteter förutsätter att man har tillgång till utrustning i olika former. Även om man inte lägger ut pengar på en fjällresa kräver utförsåkning på hemmaplan att man har tillgång till slalomutrustning och har råd att köpa ett liftkort. För ett barn som lever i en familj i ekonomisk utsatthet kan kostnaden för en begagnad slalomutrustning och ett liftkort vara det som sätter stopp för deltagande.
Ett sportlov med meningsfulla aktiviteter lika för alla är en omöjlighet att uppnå. Men ambitionen att kunna erbjuda alla barn ett grundutbud av meningsfulla gratisaktiviteter under sportlovet måste finnas. Här har kommunerna ett stort ansvar och ett mycket viktigt utjämnande uppdrag. Alla barn måste få chansen att efter sportlovet kunna få berätta om någon rolig aktivitet som de fått chansen att delta i under ledigheten.
Regeringen beslutade under 2013 om att alla barn i årskurs 4-9 i hushåll som haft försörjningsstöd i minst sex månader av de senaste tolv månaderna ska kunna få en fritidspeng på tretusen kronor. Stödet till fritidsaktiviteten ska utbetalas till anordnaren. Detta blir alltså direkt utpekande för det enskilda barnet och riskerar att uppfattas som någon form av ”fattigdomsbidrag”. Detta kan i sig utgöra ett hinder och göra att föräldrar avstår från att nyttja stödet, vilket i förlängningen drabbar barnet. Ett annat problem med utformningen är den ”karenstid” som finns på sex månader. Barn i ekonomiskt utsatta familjer ska förvägras möjligheter att delta i aktiviteter under sex månaders tid för att familjen ska kvala in i systemet.
De resurser som regeringen satsar på fritidspengen borde i stället kanaliserats till kommunerna med ett tydligt uppdrag att erbjuda gratisaktiviteter där barn, oavsett ekonomisk bakgrund, ska kunna delta på lika villkor. Då skulle man kunna undvika all den stigmatisering som nuvarande system med fritidspeng medför.
Att ge alla barn möjligheter att delta i meningsfulla sportlovsaktiviteter borde vara ett gemensamt ansvar för oss alla. Alltför få kommuner tar detta problem på allvar, och arrangerar gratis sportlovsaktiviteter. Tack och lov finns det ett antal organisationer, som Unga Örnar, som arrangerar sportlovsaktiviteter på många håll så att alla barn får möjligheten att berätta om något kul man gjort under lovet när man kommer tillbaka till skolan.